Sömnlösa nätter!!
Klockan slår snart 02.00 och jag kan fortfarande inte sova.
Någonting gnager i mig.
Jag har läst ut boken nu, den va sorglig men samtidigt väldigt genuin.
Den handlar om en sån enkel sak som en tavla.
Den handlar om hur en tavla kan förstöra två liv nästan 100 år emellan varandra.
Det slår mig att Tavlan målas av en man som älskar sin fru mer än livet själv, ironiskt nog så håller den tavlan nästan på att ta hennes liv.
Finns det något som för mycket kärlek?
Kan man älska någon FÖR mycket?
Var går gränsen isåfall?
Om man älskar sin "hobby" passionerat så är det ju något positivt.
Jag älskar mina barn villkorslöst, det är positivt.
När blir det positiva något negativt?
När man blir överrumplad av tragedi och sorg så kan man inte låta bli att rannsaka sig själv.
Tänka över dom besluten man har tagit i sitt liv.
Ibland sköljer insikten över en, att man kanske inte alltid har tagit dom rätta besluten.
Vad ska man göra då?
Jag kan inte gå tillbaka i tiden.
Jag kan lära mig av mina misstag, absolut kan jag det.
Men ibland blir insikten så jäkla smärtsam att man inte riktigt vet hur man ska hantera den.
Jag var precis inne och rakade bort det lilla håret som va där. Trodde det skullevara enkelt, men nej!!
Tårarna trillade nerför mina kinder medan jag drog hyveln över min snart så kala hjässa.
Varför är detta så svårt?
Jag har ju gjort det innan.
Jag inser att jag har en lång väg tillbaka...det är ganska jobbigt faktiskt.
Jag vill att det ska gå fort, jag vill sova och sen vakna och inse att allt har varit en riktigt hemsk mardröm.
Jag vänjer mig aldrig vid dessa känslostormar!
Jag har levt ett liv som har flutit på som ett löv i en bäck....ibland har det krusat till lite på vattenytan men oftast har det bara flutit med strömmen.
Nu har jag åkt en bergodalbana i snart ett halvår, hur länge ska man orka.
Jag ser väldigt mycket fram emot på tisdag...då är en stor del över iallafall.
Sen åker jag på söndagen sen.
Känns delvis som att jag försöker fly från sjukdomen, från ordet cancer.
Är det fel?
Jag tror att jag kommer kunna vara den gamla vanliga Bella när jag är där.
Att jag inte behöver tänka på all skit jag gått igenom.
Men jag vet bättre än så, när jag ser mig i spegeln så kommer verkligheten ifatt mig.
Smärtan kommer följa mig som en skugga, var jag än går.
Men det är mitt val om den ska få ta över mig, mitt liv. Svaret är NEJ!
Jag kanske har ont, jag kanske inte kan le och vara glad alltid. MEN jag ska ändå njuta av den veckan...bara vara!!
Inte fan ska den få förstöra min resa...Nope!!!
Nu är klockan 02.30 och jag ska försöka sova IGEN.
Förlåt om jag är negativ och ledsam nu för tiden, men det blir bättre.
Tack alla som finns där och har funnits där under denna jobbiga tid. Utan er hade jag aldrig klarat Detta.
Så tack ❤️❤️
Kommentarer
Postat av: Trygg
Bella jag tycker du är klär dig bra utan hår likväl som med. När detta är över och håret är på väg tillbaka har du fått så mycket i ditt bagage. Ser verkligen fram den dagen du är tillbaka efter denna jobbiga tid dom du handhar bra trots droppar ibland.
Svar:
bella
Trackback
