bellabuss

Jag har sagt förut att mina drömmar har varit min tillflykt när det varit som jobbigast.

Det är inte längre en sanning.

Alla jobbiga känslor som gestaltar sig under en dag kommer tillbaka 1000 gånger starkare under natten. 

Inatt va det jobbigare än vanligt.

 

Jag återvände till dagen då domen kom. 

Jag upplevde plågorna som cellgifterna kom med.

Jag kände smaken av avsky för en horribel sjukdom.

Jag kände ångesten som kom efter varje behandling.

 

Sen tog drömmen en plötslig vändning.

Nu låg jag i ett rum och hörde kulorna smattra mot väggen.

En bomb slängdes in genom fönstret till rummet där jag befann mig.

Den landade på mitt täcke. 

Allt jag gjorde va i slowmotion.

Jag visste att jag va tvungen att slänga ut den igen....annars skulle den sprängas.

Då skulle mitt liv vara över.

Det gick så långsamt, med varje rörelse jag gjorde så steg min ångest och paniken infann sig.

Vad försöker mitt sinne säga mig?

Är det så enkelt som att vi lever under ett hot nu för tiden. 

Terrorister.

Al-Qaida.

Boko-Haram.

Är det hotet som mitt sinne vill förverkliga.

Eller är det nåt annat? 

En del av mig vill analysera sönder mina drömmar.

En del av mig vill bara blunda för allt som kommer i min väg.

Jag måste hitta balansen.

I livet.

I själen.

Först då är jag hel.

 

En dag i taget, ett steg åt gången.