Kriget har börjat

Ungefär så känns det nu.
Försäkringskassan har varit ganska passiva under den mesta tiden av min sjukskrivning, men nu är det dags att börja jobba igen tycker dom.
Det är svårt att förklara för en byråkrat hur jag mår och känner....men jag ska göra ett försök imorgon.
Det tråkigaste av allt är dock att allt handlar egentligen om vem du får som handläggare.
Är det en tvär envis människa som har egna problem är chansen betydligt större att detta kriget blir långvarigt.
Jag hoppas att den här Lisbet som jag har blir tilldelad är en sympatisk människa som är någorlunda insatt i rehabilitering efter en cancersjukdom.
Jag ska inte döma ut henne på förhand utan ska ge henne en chans...hoppas hon gör detsamma.
 
Igår va jag hos kuratorn.
Det va....underligt.
Jag har ju varit och pratat med en KBT terapeut innan men detta va lite annorlunda.
Jag vet ju inte vad jag egentligt ville få ut av detta besöket, det vet jag fortfarande inte.
Det kändes som att det bara va jag som pratade, jag behövde antagligen det.
Konstigt nog va det inte samtalet om cancer som fick mig att krackerlera.
Det va när vi kom in på min svarta period som jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken.
Hon frågade mig om jag har varit nedstämd under en längre tid innan detta inträffade.
Jag svarade med en nick.
Hon ville veta mer.
Jag började berätta om en negativ spiral som jag inte kunde ta mig ur.
Jag berättade om mina svarta tankar som envist belägrade min hjärna.
Jag berättade att jag är livrädd att jag ska hamna där igen.
Jag känner hur klumpen i magen vandrar upp mot halsen.
Tårarna letar sig fram och seglar ner för kinderna.
Jag ber tyst om ursäkt, känner mig skamsen.
Kuratorn räcker mig en servett och säger att jag inte behöver be henne om ursäkt. 
Jag samlar mig och fortsätter berätta. 
Jag pratar om oändliga kvällar av svarta tankar.
Berättar om nätter av tårar och ångest.
Berättar om hur allt vände när jag insåg att jag behövde ha hjälp.
Hon frågar mig om jag behöver hjälp nu?
Jag nickar beslutsamt.
Hon bokar in en ny tid till mig, detta kommer ta ett tag meddelar hon.
Det känns underligt när jag går därifrån. 
Jag har fortfarande min rädsla där men jag kan dock ana en ljusglimt där framme.
 
Jag vet att varje liten ljusglimt kommer nånstans ifrån. 
Nu ska jag bara hitta källan.
För den finns där, det vet jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0