bellabuss

Bilen rullar sakta in genom grindarna.

Jag känner att det blir lite svårare att andas.

Ögonen fladdrar fram och tillbaka...letar.

Där ser jag den, en plats är ledig. 

Jag parkerar och blundar ett tag, måste samla mig lite.

Blir irriterad på mig själv för att jag är så här svag, så här liten.

Vill skaka om mig själv och säga "ta dig samman, du fixar detta".

Tar ett djupt andetag och kliver ut bilen.

Mina fötter känns som två cementblock.

Dags att sätta på masken, ingen får se hur jag mår.

Tänker tillbaka till när jag stod framför spegeln och försökte le, det måste ju se naturligt ut.

Men jag är ju en naturbegåvning när det gäller att ta på sig masken.

Ibland är jag bara för bra, då glömmer jag att ta av den. 

Det är skönt att inte vara sig själv ibland, få lov att låtsas lite. 

Jag närmar mig dörren och hjärtat slår hårt.

Jag vill inte gå in, jag vill inte.

Mötet en kollega, nickar försiktigt åt hans hälsning.

Nu är jag inne.

Blickarna dras till mig, jag känner det som en knytnäve i magen. 

"Var är listorna"?

Jag vill bara fylla i pappret så jag kan gå därifrån....måste hitta rätt bara.

En klapp i ryggen.

En kram.

Ledsamma ögon möter mina och jag ler för att visa att dom inte behöver vara ledsamma.

Vill inte vara orsaken till att nån känner sig ledsen eller besvärad.

"Hur är det med dig?"

"När börjar du jobba igen?"

"Är allting klart nu?"

Frågorna träffar mig som en kulspruta, måste titta efter...känna efter....blev jag träffad?

Sluter ögonen och konsentrerar mig på att andas.

Försöker formulera fram ett svar....det smakar bittert i munnen. 

Men lögnen sitter som vanligt framme på tungspetsen.

Känner den varma känslan sprida sig i kroppen....NEJ!!! Inte nu.

Vet inte var jag ska ta vägen....Ser dom att jag håller på att avlida av värmen inom mig.

Måste dölja, dom får inte se paniken som bubblar inom mig.

Rättar till masken mentalt och klistrar fast leendet.

Lämnar över papperna till ansvarige.

10 min har gått och det känns som en evighet.

Tittar mot dörren som känns väldigt avlägsen.

Frågorna och ryggdunkningarna fortsätter...vill...ut....nu.

Jag ursäktar mig och försöker behärska mig.

Vill bara springa mot dörren och aldrig titta bak.

Men om jag vill behålla masken så måste jag behärska mig, så jag går lugnt och fint till dörren.

Den friska luften är välkomnande.

Solen skiner igenom molnen och jag tar av mig masken.

Nu ser jag klart igen.

Får se hur lång tid innan masken måste på igen....bäst jag har den nära till hands.