Jag blir snart galen!!

Det kliar nåt så otroligt i mitt huvud. Jag vet att det mitt hår som håller på att växa tillbaka och det är positivt...MEN...det är olidligt med denna klåda. 
Det är tur att jag inte har vassa naglar....mitt huvud hade varit rätt upprivet om så hade varit fallet. 
Det värsta är på nätterna. 
Jag kommer inte ihåg när jag sov en hel natt sist.
När jag fick min diagnos så fick jag höra: passa på och ät gott nu medan du kan. Dom skulle sagt till mig: Sov, sov, sov och sov lite till...det lär dröja 5 år innan du kan sova ordentligt igen. 
 
Tänk vad sömn kan gör med en människa...eller iallafall bristen på den. 
Jag överväger nu att be min läkare skriva ut sömntabletter. Jag vill helst inte ta några fler läkemedel men i detta fallet vet jag faktiskt inte vad jag ska göra...Tips är välkomna!! 
 
Åker strax förbi Väla, snart inne i stan.
Hoppa av vid lasarettet. Promenera den lilla biten till nästa färdmedel som ska ta mig till Lund, till strålningen, till tröttheten och smärtan.
Vet ej hur många gånger jag har strålats men jag vet att varje dag som går då kommer jag närmare ett slut på detta.
 
Det kommer kännas konstigt när man ska komma in i dom "normala" rutinerna igen.
När allt ska handla om jobb, storhandling och alla andra vardagliga saker.  
När det inte finns nån mer strålning.
Det kommer nog att kännas skönt.
Ett steg i rätt riktning.
 
Jag fick frågan om hur jag ska göra till jul.
Det kommer bli en jobbig jul för mig i år.
Om jag ska vara ärlig så kommer jag nog att bojkotta julen i år. 
Jag hade barnen förra julen så nu är det Viktors tur. 
Även om jag vet att det är så här det måste vara så gör det inte mindre ont för det. 
Julen är för barnen anser jag och om jag inte ska vara med flickorna så kan jag lika gärna jobba. 
Lilla julafton får jag göra till vår jul.
Konstigt egentligen hur en enda dag kan framkalla så mycket ångest. Det ska vara en dag fylld med glädje och kärlek....men för många så är det årets ensammaste dag.
 
Att överhuvudtaget börja jobba igen kommer vara jobbigt när jag tänker på hur lite tid jag kommer få med flickorna. 
Men det är så livet ser ut. 
Jag får vara glad att jag har fått vara med dom så mycket som jag faktiskt har fått vara nu.
Även om jag har varit dålig och orkeslös så har jag ändå kunnat göra massa saker med dom som jag inte hade kunnat annars.
 
Nu ska jag äta min lunch medan bussen rullar mot Lund.
Hej så länge!! 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Lycka till idag! Kram Jenny

Svar: Tack vännen ⭐️
bella

2015-10-05 @ 10:38:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0