Verkligheten

Det gick snabbt idag, jag hann knappt sätta mig ner innan dom kallade in mig. 
Så nu sitter jag på bussen tillbaka till Helsingborg.
Det gör ont!!
Inte ont som att jag vill gråta, mer ont som ett konstaterande. 
Ett erkännande om att detta verkligen händer.
Rodnaden har spridit sig upp mot axeln nu. 
"Du borde börja smörja in med kortison snart"
Sköterskan vet nåt som jag inte vet, det irriterar mig.
Mer mediciner!! Som min kropp ska bearbeta.
Tack men nej tack!!
Om jag ska börja med kortisonsalva så ska det vara riktigt illa. 
Nu vet jag inte riktigt vad jag har att vänta mig...men jag tänker inte ge efter för smärtan. 
Någonstans i denna sörja av mediciner och behandlingar så måste jag sätta ner foten.
Nu får det vara bra!
Jag vill inte plåga min kropp mer än nödvändigt.
 
Jag vet att detta kommer vara ett minne blott snart.
Hjärnan är fantastisk när det kommer till förnekelse och förträngning.
Jag har redan glömt hur dåligt jag mådde för två månader sedan.
Men det är väl så det måste vara.
Annars hade vi aldrig överlevt dessa slagfält.
Jag försöker se framåt istället. 
Jag tittar, kisar!! Det är nåt som bländar mig bara....måste sätta upp handen för att kunna se längre bort. 
Där, där långt borta ser jag det.
Mitt liv som jag så förtvivlat längtar efter. 
Men innan jag kommer dit så måste jag gå igenom träsk, öknar och slagfält.
Men trösten finns där....mitt liv finns där.
Jag måste bara bestämma mig.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0