bellabuss

När man är sjuk så att det syns fysiskt så är man alltid under övervakning. 

Blickar och viskningar är en vardag.

Innan jag blev sjuk så va jag en av dom människorna, som ni förstår så ser jag saker och ting lite annorlunda nu. 

MEN trots att jag nu tillhör den senare kategorin så blir jag fortfarande förvånad över min egen inskränkthet.

Idag efter strålningen så tog jag bussen ner till tåget. Väl där så försvann jag in i min egen värld.

Efter en stund så kommer det fram en man till mig, han pratar med mig men jag hör inget eftersom jag har hörlurarna i öronen. 

Min första känsla är obehag.

 

Varför då? Den här mannen skakade en del och hade väl inte dom finaste kläderna på sig.

Jag dömde direkt ut honom och tänkte att han va en alkis som ville ha pengar eller nåt....detta va alltså innan jag hade hunnit ta ur hörlurarna.

 

Nästa känsla var irritation.

 

Varför skulle han komma och störa MIG av alla dessa människorna. Jag vill ju bara lyssna på min musik och vara ifred. 

 

Jag tog ut hörlurarna och ursäktade mig, jag hade inte hört vad han hade sagt.

Han sa med en väldigt vänlig röst:

Jag sa bara att det va ett par riktigt fina stövlar du hade på dig. 

 

Jag skämdes eftersom jag tog för givet att han ville ha något, att han skulle tigga.

Jag tackade för komplimangen och sedan va vi inne i en intensiv diskussion om skor, läder och priser.

Det visade sig att denne man hade början till Parkinsons, därav skakningarna. 

Han va en helt vanlig person som du och jag. 

Varför är det på detta viset.

Varför dömer vi ut personer som inte passar in i "normen". 

Hur i hela världen kan JAG som inte längre passar in i den normen fortfarande döma dessa personerna, jag är ju en av dom.

Vanans makt är farlig!!!

Så gör mig, er själva och alla andra en tjänst....döm inte boken efter omslaget.