bellabuss

Just nu läser jag en väldigt känslosam bok.

Den heter I KROPPEN MIN.

Den är skriven av Kristian Gidlund.

Han fick oxå cancer.

Han startade en blogg som gick otrolig respons.

Han behövde precis som jag lätta sitt hjärta, sin själ.

Han fick dock inte samma besked som jag, han skulle inte klara sig.

Hur klarar man av ett sådant besked? Hur fortsätter man sitt liv?

Jag vet bara hur jag är nu, efter mitt besked.

Jag gick igenom en fas av förnekelse.

Jag tyckte att det kändes konstigt att sitta och säga till mina nära och kära att " jag har fått bröstcancer".

Konstigt eftersom att jag egentligen inte hade det....eller inte enligt mig själv.

Jag misstrodde aldrig läkarna MEN det gick liksom inte in i mitt huvud.

En försvarsmekanism har vissa kallat det.

Efter mitt besked så tyckte jag mest att det va pinsamt att behöva berätta för alla.

Jag visste att frågorna skulle komma, att tårarna skulle komma.

Men JAG då, MINA frågor då? MINA tårar då? 

Dom kom inte.

"Varför sa du inget tidigare, när du upptäckte knölen?"

"Vad kommer hända nu?"

"Vad har läkarna sagt?"

Frågor, frågor, frågor....som jag sökte svar till.

Jag ville inte oroa någon i onödan. Samtidigt blev jag jätteledsen när pappa valde att inte berätta för mig.

Men ni måste förstå....när jag upptäckte knölen så va det otänkbart att det skulle kunna vara cancer. 

Jag va ju alldeles för ung, det va det dom sa till mig.

Att dom skulle ha fel va ju inget jag tänkte på.

 

Cancer

 

Ett ord, så många känslor som innefattar det.

För vissa är det början på slutet.

För andra är det början på livet.