bellabuss

Kylan nyper mig lätt i kinden när jag öppnar dörren.

Jag blundar och andas in.

Dofter som viskar löften om att våren snart är här.

Håller ögonen stängda en liten stund till...tar in allt.

När jag öppnar ögonen så dras dom automatiskt upp mot kvällshimlen.

Några stjärnor har avslöjat sig medan andra fortfarande slumrar där på himlavalvet.

Jag känner mig liten och betydlig när jag stirrar ut i det där stora mörka.

 

Känslan som jag haft hela dagen är fortfarande där.

Den är tyst, den är lömsk.

Jag vet att den är där...jag känner den.

Känslan är svår att beskriva....men det är ingen bra känsla.

Intution skulle vissa kalla det.

Paranoia väljer nog vissa att så fint beskriva den.

Jag har inget namn på känslan.

Det känns olustigt.

Jag spekulerar.

Vad är det som jag känner, vad är det som försiggår i mitt inre?

Vad tänker jag på...undermedvetet?

 

Jag har tänkt en del på mitt besök nu på måndag.

Vad som kommer sägas.

Kommer djävulen ta ett steg fram i vår eviga kamp.

Kommer hans än så länge tillsnörpta flin att åter igen växa.

Är det dessa tankarna som föder oron och ångesten i mig?

 

Jag vill inte tro det.

Jag är smartare än så, starkare än så.

 

Tankar på min framtid har svävat i mitt inre.

Hur ska jag göra?

Vad ska jag välja?

Ska jag ta chansen och hoppa?

Det väcker en gnista inom mig samtidigt som jag är livrädd för att misslyckas.

Jag är trygg....eller jag inbillar mig att jag är trygg där jag är.

Varför ska jag överge den tryggheten?

Det är ingen som ger mig några löften om lycka och välgång.

Det är bara jag....lilla jag....som gör mig redo att sväva ut mot det där stora mörka.

 

Rädsla är nåt bra.

Den tvingar dig att tänka efter.

Den ger dig möjligheten att vara modig.

Utan rädsla finns inget mod.

Jag vill vara modig.

Jag ska möta min rädsla...jag lovar att jag ska det.

Löftet ger jag mig själv och ingen annan.

 

Vattnet porlar från min fontän.

En lampa har tänts borta vid blommorna.

Lampan vittnar om solsken.

Jag ler.

Gizmo kommer ut från busken...han pratar med mig.

Berättar om dagen...på sitt eget lilla vis.

Lugnet lägger sig som en slöja.

Nu är det dags att avsluta dagen.

Försöker inte tänka mer...stilla även tankarna.

Shhhh!!

Tystnad.