Det mulnar på...

Molnen pressar undan solen.
Det varma vädret försvinner gradvis.
Jag sitter på tåget....det rytmiska dunkandet känns bekant.
Jag uppfattar några stänk på rutan....regn på väg in kanske?

Första dagen är officiellt avklarad.
Känslan är bra.
Känslan är motiverande.
Detta kommer gå bra.

Mitt i allt positivt tänkande så får jag en känsla av ensamhet.
Jag sitter och tittar ut genom fönstret och inser att jag inte har något som helst att göra när tåget anländer till Helsingborg.
Det borde vara en skön känsla, befriande liksom...men den är inte det.
Barnen är hos Viktor.
Det mesta är fixat inför skolstarten.
Det skulle vara om jag masar mig iväg till gymmet.
Klart det finns saker att göra....men jag gillar inte känslan av att inte något som MÅSTE göras....förstår ni?
Då blir jag orolig, osäker.
För jag har alltid haft nåt att göra.
Alltid nån att träffa.
Alltid ett sms att besvara.
Alltid barn att hämta/lämna.
Middag att laga.

Men nu...inga måsten längre.

Måste trycka in i huvudet att det är nåt positivt...inte negativt.
Man måste hela tiden vara på sin vakt.
Om man inte är uppmärksam så smyger dom elaka, fula, små negativa tankarna in i ditt medvetande.
När dom väl gjort plats för sig själv så flyttar dom inte på sig så lätt.
Håll garden uppe.
Låt dom inte komma in.

Molnen trängs på himlen.
Dom är gråa.
Dom hotar med regn.
Men jag vet!!

Jag vet att där bakom...lyser solen fortfarande stark.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0