Samma skrot och korn.
Fötter skyndar med lättsamma steg över perrongen.
Ögonen är stora, letar efter en skylt som bekräftar att dom är på rätt spår.
Händerna håller krampaktigt i mobilerna.
Väskorna är fyllda med visdom.
Jag konstaterar att alla är så lika trots sin till synes alldeles egna person.
Vissa har kjol.
Andra har kostym.
Vissa har alldeles för lite på sig medan andra har blossande kinder som avslöjar misstaget vid klädvalet imorse.
Alla SER så olika ut....men i grund och botten är vi samma skrot och korn.
Vi är alla på väg nånstans.
Vi har alla ett förflutet.
Vi har alla ett mål med vårt liv..stort eller litet spelar ingen roll....ett mål.
Jag känner en samhörighet.
Med tjejen som knappar på sin dator.
Med killen som frenetisk tuggar på sitt tuggummi.
Med mannen som avslappnat läser dagens Metro.
Det är en skön känsla.
Solidaritet.
Tröttheten hängde kvar ett bra tag efter att mobilen ilsket hade plingat mig till vaket tillstånd.
Jag gjorde en stark kopp kaffe i hopp om att jag skulle vakna till.
Medan kaffet bryggdes så gjorde jag en vitaminboostad juice.
Den gjorde susen när jag satt på bussen till stan.
Riktigt sur och god chockade den min sömndruckna hjärna.
Jag hade även en smoothie med mig som jag slurpade i mig efter skolan va slut.
Dagen har varit om omöjligt ännu mer intensiv idag.
Det va info om våra framtida grupper som uppdagades.
Tjejerna i min grupp verkar väldigt snälla och vettiga.
Det ska nog bli ett bra samarbete.
Vi fick även reda på att vi skulle ha ett fältarbete.
Fältarbete.
Ett så litet ord med en så enorm innebörd. Allt som ska göras.
Allt som ska planeras.
Skrivas.
Undersökas.
Detta blir en utmaning.
Nu sitter jag på bussen hem.
Ska äta lite mat när jag kommer hem sen bär det iväg till gymmet igen.
Förhoppningsvis är det inte lika fullpackat idag.
Sen efter träningen så håller jag kväll.
Va rädd om varandra och uppskatta allt vad dagen har att erbjuda er.
Hej hej!!!
