Söndag

Tankarna far iväg så fort jag stannar upp.
Dom kämpar emot när jag medvetet pressar undan dom och fortsätter med det jag höll på med.
Det är en konstant kamp mellan hjärnan och hjärtat.
Jag misstänker att det är så för de flesta.
Vem vinner....idag.
 
Tankar på morgondagen kommer och går.
Ska jag våga köra imorgon?
Ska jag behöva svara på fler frågor?
Kommer tröttheten vinna imorgon oxå?
 
Jag tänker mycket på hur jag ska få allt att gå ihop sen.
Ni vet, sen när livet återgår till det "normala".
Då ska jag få tiden att räcka till...igen.
Barnen.
Jobbet.
Träning.
Familjen.
Vännerna.
Mig själv.
Det slår mig hårt, insikten om verkligheten.
Hur gjorde jag innan? hann jag med allt då?
 
Jag kommer ärligt talat inte ihåg.
Men jag vet att mitt hjärta redan då vädjade om lugn och ro.
Så hur ska jag lösa det nu? 
 
Prioritera.
Vad är viktigast för mig? 
Mina barn såklart.
Men sen då, sen blir det luddigt.
Jag inser att jag måste fatta mina beslut utifrån mina egna behov....inte andras.
Det är lätt att slukas av sina egna skuldkänslor...tro mig jag vet.
Men där måste man lära sig att säga stopp!!
Jag är bara en person, jag kan omöjligtvis vara där för alla alltid.
När man inser detta så blir allt mycket lättare.
 
 
Solen lyser på oss alla och fyller oss med nu energi.
Ta vara på den.
Jag känner hur mitt inre ler.
Det ler fast än att många saker runt omkring mig kanske inte är så bra.
Det är en styrka i sig.
 
 
 
 
Ett leende kan smälta det mest frusna hjärta.
Våga vara den som sträcker ut en hand.
Våga vara den som säger förlåt.
Våga vara den som tar steget.
Vänd inte ryggen när du behövs som mest.
Stå rakryggad när ditt mod sviktar.
 
Du är fantastisk!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0