Drömmen...

Kvistarna bryts under tyngden av mina fötter.
Adrenalinet tvingar mig framåt fast än kroppen skriker efter vila.
Grenarna drar i mig som Om dom vill hålla fast mig.

Jag känner en känsla av förlust.
Vad har jag förlorat?
Jag känner oxå en rädsla.
Men varför springer jag?
Varför är jag så rädd?

Jag snubblar ned i en bädd av mossa.
Den är mjuk och sval.
Jag försöker lyssna efter ljud Med det enda jag hör är mina egna hjärtslag.

Jag tittar ut i mörkret.
Fokuserar mig blick.
Då ser jag dom.
Två röda ögon mitt i allt det svarta.
Sen hör jag den väsande rösten.
Den inbjudande rösten.
"Det är dags nu, kämpa inte emot mer.
Kom med mig."

En synlig hand kupar sig runt min.
Det kramar försiktigt om min hand och jag känner den varma känslan inom mig försvinna.

Jag visste vem han va.
Det va samma person som jag hade dansat runt i ringen med. 
Det va han som aldrig ville ge upp.

Men jag gav heller inte upp.
Min hand slits från hans.
Jag vänder mig om och börjar gå.

Ett groteskt skratt ekar i skogen.
Sen tystnad bara.

"Tror du att du kan vända mig ryggen? Jag har funnits här nu det senaste året och jag är inte riktigt redo att släppa dig."

Hans röst blir hesare och inställsam.

"Tänk på dina barn, inte ska väl dom behöva gå igenom detta en gång till?"

Jag fortsätter gå...nu lite fortare.
Jag sneglar över Axeln och dom röda ögonen lyser nu på himlen.

Jag är så liten, så obetydlig o detta läget.

En osynlig hand lades på min axel. 
Ett lugn spred sig sakta men säkert.
Jag tittar ner på mina bara fötter.
Runt om dem har det börjat växa blommor. 
Mina revor på armarna är borta.
Jag vill så gärna vända mig om att se vems hand som är på min axel....men något inom mig säger...låt bli!! 
Sen fylls min kropp av oändlig tacksamhet.

Jag sneglar till höger.
Han står fortfarande kvar, med sitt fula grin på läpparna.
Jag sneglar åt vänster.
Blommorna på marken har nu blivit många. 
Jag ser ingen men jag känner närvaron.

Jag väljer livet framför döden.
Döden kommer alltid vara en ständig följeslagare.
Ver vad jag säger till det:

Välkommen ombord!! Ta på bältet...detta kommer bli skumpigt.
För att kunna leva...måste man även kunna dö.
Det låter kanske konstigt för er...men tänk lite på det.


Drömmen va med mig hela dagen idag.
Även nu när jag ska sova.

Vissa säger att det är när vi sover som vi kommunicerar med andar.
Jag vill prata.
Jag vill känna.
Så nu säger jag god natt min vänner.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0