bellabuss

Sinnena är skärpta.

Jag sväljer en gång, en gång till.

Händerna letar sig upp till nacken.

Fingrarna masserar lätt hårbotten...den är öm.

En vindpust sveper genom rummet och jag blir medveten om kylan.

Håren reser sig som ett tafatt försök att skydda mig mot den kalla vinden.

Lätta fingrar letar reda på varje ärr på min kropp.

Dom sluta där dom alltid slutar.

Det är större än dom andra.

Det väcker många känslor.

Mitt ärr....mitt krigssår.

Detta är jag, mitt väsen, min kropp, min själ.

Men är det allt?

Allt det jag ser under en dag kan se helt annorlunda ut för någon annan.

Vi ser livet med olika ögon.

Vissa ser livet med en ögonbindel.

Detta jag ser som frihet upplever någon annan som ett fängelse.

Lava frågade mig idag:

Mamma, vad är det som gör någon bra? 

Bara för att man är annorlunda betyder det väl inte att man är dålig?

Zebran är väl ändå en zebra även om han inte har lika många ränder som dom andra?

Hon tittade på Khumba.

En animerad film om en zebra som såg annorlunda ut.

Mitt svar:

Det är inte hur du ser ut som avgör om du är bra.

Det är vad du gör som visar vem du är.

Om du är en bra kompis.

Om du är hjälpsam.

Vi ser olika ut du och jag, men vi är väl fortfarande personer...människor.

Varför är detta så svårt för vissa att förstå?

Varför dömer vi direkt?

Varför är det så svårt att se människan bakom det yttre.

Du kan vara skadad, deformerad....inte se ut som mig helt enkelt.

Men du kan ha ett hjärta av guld.

Du gav kanske dina sista pengar till behövande.

Du försvarade kanske en svag medmänniska i en svår situation.

Du kanske gjorde allt detta men allt jag ser är ditt välväxta skägg, dina kläder.

Allt jag hör är din ljusa röst som jag egentligen tyckte skulle varit aningen mörkare. Sättet du går på.

Kläderna som är lite för fina enligt mitt tycke.

Jag sätter dig i ett fack...bögfacket.

Allt jag känner är doften av alkohol.

Jag ser dina kläder.

Jag fnyser lite lätt som för att övertyga mig själv om att mitt eget beteende är okej.

Jag sätter dig i ett fack....alkisfacket.

Allt jag ser är din barnvagn med alla barn som går efter dig som i ett släptåg.

Hmm....denna va svår...du är ju svensk.

Men till slut bestämmer jag att du hamnar i sociala myndigheter facket.

Jag ser din slöja.

Jag har din brytning.

Jag ser färgen på din hud.

Invandrarfacket blir ditt.

Ska jag fortsätta....är detta inte ett faktum för de allra flesta.

Snälla Se bortom hatet och fördomarna.

Han/hon ser inte ut som jag...men hon/han kan fortfarande vara en fantastisk människa.

Det är inte hur du ser ut, vem du tillber, eller vem du väljer att älska...som Avgör vem du är.

Det finns många fler faktorer.

Men rädslan för vad som är annorlunda gör oxå oss blinda.

Vi lever vårt liv med ögonlappar.

Dina handlingar visar om du är en bra människa, inte dina pengar, inte din tro, absolut inte ditt utseende.

Ditt sätt att se livet på...visar hur öppen du är.

Ditt förmåga att visa kärlek visar exakt hur älskvärd du är.

Dina handlingar avgör vem du är!!

Men om mina handlingar inte alltid varit så bra...vad händer då?

Hur många gånger får man lov att göra misstag.

Var går gränsen? 

Finns det någon gräns överhuvudtaget?

Dina handlingar avgör vem du är!!

Är det sant så är jag en dålig människa.

Men det som är dåligt i mina ögon är bra i någons annans.

Vem ska jag vända mig till?

Vem har svaren?

Jag har gjort mycket bra i mitt liv...men jag har även vandrat den andra vägen...den mörka vägen.

Vi har fått den här gåvan.

Vi kallar den hör gåvan LIVET.

Meningen med det är lärdom.

Det finns inget som händer utan en andledning.

Vi är här för att vi ska lära oss.

Av våra misstag, våra framgångar.

Vi är oxå här för att lära oss acceptans.

Att alla inte behöver se ut som vi, prata som oss, klä sig som oss, arbeta med vad vi anser vara "rätt" jobb.

Bakom alla våra masker så är vi alla lika.

Framför han där ovan så är vi alla nakna.

Så sluta skyl er.

Fortsätt vara dom fantastiska människorna som ni redan är.

Jag försöker plocka bort min mask.

Det är svårt.

Vad händer när jag tar bort den och allt som är kvar...är jag.

Vad händer då....när kommentarerna kommer.

När frågorna åter igen kommer som pilar flygandes.

Förr eller senare så träffar nån av dom.

Det enda jag vet är att det existerar ingen slump.

Det fanns en mening med att jag fick cancer.

Jag ska lära mig nåt av detta.

Ta det med mig det och tack vare det kanske förändra någons liv.

Våra livsöde är redan förutbestämda....vi måste bara försöka samla så mycket minnen, upplevelser och kärlek vi kan under resans gång.

Strunta i det materiella, pengar kommer och går.

Strunt i det ytliga....vi kommer alla bli skrynkliga en vacker dag.

Värdera den tiden du blivit välsignad med.

Lev väl och respektera ditt liv.

Vad som är ännu viktigare....respektera andras val av liv.

Så länge dom inte skadar någon så är det deras rätt. 

Dom ska inte behöva bli dömda för att dom skiljer sig från normen.

Kärleken är blind.

Den ser inte....den känner! 

God natt och sov gott!