bellabuss

 

Tidningarna prasslar när åldrande händer tar i dem.

Andetagen är ansträngda och tunga.

Två rullatorer står parkerade alldeles bredvid mig.

Jag tänker för mig själv " vad gör jag här?"

Jag är ung, stark! 

Personerna som sitter här med mig har nått sin pension för några är sedan.

Det är väl ganska vanligt antar jag....eller det tillhör normaliteten att äldre personer har lite problem med hjärtat.

Men jag då???

 

Jag smuttar på kaffet i min mugg.

Det är för varmt, jag bränner min läpp.

Det svider.

Jag känner efter....inser att det inte är min läpp som svider...det är min själ.

Det är den som är bränd.

Det är den som gör ont.

 

Jag tittar upp och ser en ung tjej komma in i väntrummet.

Jag blir glad för en stund endast för att känna mig aningen dum.

Varför är jag glad över någons olycka, någons sjukdom.

Men det är så det är.

När man är sjuk så vill man ha en samhörighet med någon.

Men vill veta att man inte är ensam.

Hon är ju precis som jag....eller? 

Jag väljer att tro det iallafall.

Hon tittar upp och möter min blick.

Jag ler försiktigt och nickar mot henne....som för att säga hej! 

Hennes läppar bilade en ansträngt leende medan hennes ögon är fulla med sorg.

Jag tittar hastigt ner igen.

Vill inte se.

Vill inte veta.

 

Mitt kaffe börjar bli ljummet och jag lyssnar intensivt efter mitt namn.

"Isabelle Dahlberg"

Sköterskan ser vänlig ut.

Jag reser mig, tar hennes hand.

Påbörjar promenaden in mot rummet med maskinen.

Snart är det över, snart är jag klar.

Jag går in i rummet och dörren stängs....Jag är redo.