bellabuss

 

Ibland glömmer vi att njuta av det där enkla i vardagen.

Solen som värmer ditt ansikte.

Gråsparven som sjunger så vackert.

Doften av växtlighet som vaknat ur vinterns dvala.

Barnens skratt som bubblar upp under en busig lek.

En riktigt god kopp kaffe.

En leende från den du älskar.

 

Ofta är vi så upptagna med att fånga tiden att vi inte märker hur den slinker mellan våra fingrar.

Hade vi bara sträckt ut våra händer så hade vi sett hur tiden ändå hade runnit mellan våra fingrar.....skillnaden är att vi hade kunnat uppskatta tiden.

Varje dag som går är en dag som vi aldrig kan få tillbaka.

Ibland är den tanken väldigt skrämmande.

Idag är den välkomnande.

Dem är välkomnande eftersom jag känner en uppskattning för livet.

Tänk om vi hade levt för alltid!

Hade den där rosen doftat lika ljuvligt då? 

Hade solens strålar smekt din hud så förföriskt?

Hade du älskat med hela ditt hjärta?

Hade du gråtit ut din smärta?

 

Jag tror inte det.

 

Jag vill ha den där vördnaden för livet som glimtar till från tid till tid.

Jag vill ha den NU.

Jag vill ha den hela tiden.

Det är då jag lever som mest.

Det är då livet får en mening.

 

Vissa dagar kan kännas så där oförskämt bra.

Dom dagarna går jag oftast med spända axlar.

Dom dagarna är dom då jag ser mig som mest över axeln.

Dom dagarna håller jag andan.

För jag vet.

Att den känslan av glädje snart kommer bytas ut.

Jag vet att ni tänker "jäkla pessimist" men det har faktiskt varit min verklighet det senaste året.

 

Den senaste dippen va väl nu när jag fick en kallelse till ytterligare en hjärtröntgen.

Jag fick kallelsen i fredes och ska in på tisdag. 

Snabba ryck känns det som.

Till saken hör att jag blev informerad om att den förra röntgen va den sista jag skulle behöva göra.

Då förstår ni min omedelbara oro när jag får en kallelse till....utan förvarning.

Har dom hittat nåt?

Är det rutin?

???? Frågorna är många....svaren är få.

 

Jag stålsätter mig och går dit där.

Har inte nåt val direkt.

Måste bara föra den där inre dialogen med mina små demoner.

Be dom snällt att inte köra över mig totalt.

 

Det är nu vi lever, inte imorgon och inte igår....här och nu.

Jag lever.

Jag andas.

Det är min rätt, mitt liv.

Jag kommer kämpa för den rätten...tills...jag inte kämpar mer.

Då kommer jag luta mig tillbaka med ett leende på min läppar...bra jobbat Bella!!!