Livet som spöke....

Dagarna går.
Stjärnorna lyser stark på natthimlen varje kväll när ögonen sluts.

Dagarna går.

Dunk dunk, dunk dunk...tåget svävar fram på rälsarna varje dag.

Dagarna går.

Bilen jobbar på och besöker välbekanta ställen när tiden godkänner det.
Dagarna går och spöket blir mer och mer genomskinlig för var dag som går.
Spöket är där men syns liksom inte.
Spöket gör det som förväntas men känslan av försumbarhet ligger och gnager där djupt inne.

Dagarna går.

Det påklistrade leendet har varit där så länge att det nästan känns äkta nu.
Ögonen visar glädje men tittar du noga så ser du dimman som legat där så länge nu.

Dagarna går.

Kedjorna rasslar inte, det finns ingen ork.
Den genomskinliga varelsen syns knappt längre.
För det krävs energi för att synas, för att orka.
Även om man vill orka, man vill synas...så går det inte alltid.
Det är en konstant balansgång, ibland tappar man fotfästet och trillar ner.
Då måste man börja om på nytt.
Då måste man ta ett steg i taget igen.
Balansgången är lång, ibland känns den oändlig.
Har man då kommit en bra bit på vägen och råkar tappa fotfästet....då är det ibland svårt att börja om på nytt.

Dagarna går.

Tystnaden är oftast den som säger mest.
Tystnaden är en vän, den låter dig höras.
Så låt mig bara få vara tyst...så kommer allt att ordna sig till slut.

Dagarna går....sen kommer natten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0