bellabuss

Ögonen är inte trötta än.

Kroppen är otålig, hjärnan är på högvarv.

Jag kan verkligen inte slappna av.

Det är en kamp varje dag för att ta ett medvetet beslut att lägga allt åt sidan och slappna av.

Idag har jag inte lyckats...långt ifrån.

Jag är stressad, över många saker.

Mitt sätt att hantera den stressen är att hålla mig sysselsatt.

Jag har berättat detta tidigare så det är ingen nyhet.

Men varför ska det vara så svårt.

Jag vet att det är en försvarsmekanism att hålla sig sysselsatt så att man inte ska tänka på det som gnager i det inre.

Men om jag nu VET detta, varför i hela världen ska det vara så svårt att göra nåt åt det?

Man vaggas lätt in i en bekant rytm...detta blir ens trygghet även om man inte mår bra av det.

Man gör det snart utan att ens tänka på att man gör det.

Detta är farligt.

För då slutar man till slut att reagera.

Man slutar att lyssna på kroppen.

Så när den säger ifrån är det redan för sent.

Barnen är hos Viktor nu,

Dom sover gott i sina sängar.

Dom har det bra...men jag då? Jag fixar inte riktigt det.

Jag har haft dom hos mig i mer än en vecka...men jag kan ändå inte släppa dom.

Det gör ont i mig när jag kommer hem till ett tomt hem.

Jag spenderade kvällen med barnen och Viktor.

Vi åt lite och sen läste jag saga för flickorna innan dom somnade.

Det lindrade ändå lite i mitt mammahjärta.

Jag lider med dom föräldrar som har en så pass dålig relation med varandra att de inte kan höra sina barns röst den veckan som dom är borta. 

Eller de föräldrar som nöjer sig med varannan helg!! Jag kan inte förstå.

Det måste vara tortyr att inte få hålla om dom som man älskar mest i världen.

Att inte få viska i deras öron ett tyst "god natt, mamma älskar dig".

Att inte kunna gå in på deras rum och lyssna på deras lätta andetag.

Nej, jag kan inte förstå.

Sen vet jag att alla har olika förutsättningar...men i vissa fall är det faktiskt så att föräldern har gjort ett aktivt val att bara träffa sitt/sina barn en gång var 14 dag.

Hur går resonemanget då?? 

Hur tänker man? 

Mina barn är mitt allt i denna värld. Utan den hade jag fortfarande varit en vilsen själ.

Det är därför jag strävar och kämpar för att ha den underbara relationen som jag faktiskt har med Viktor.

För att jag ska kunna vara delaktig i barnens liv 100 % av tiden istället för 50 %. 

Det är viktigare än något annat.

Så med dom orden säger jag nu god natt.

Imorgon väntar nya läkarbesök...mindre motiverande.

Men det är bara nåt som ska göras....snart är även det kapitlet i mitt liv över...längtar till den dagen kommer.