Vad är rätt och vad är fel?
Ordet hycklare kommer till mig när jag nu kliver på tåget.
Tåget ska ta mig till Malmö, där ska jag besöka plastikkirurgen för en konsultation.
"Va!!!! Nej gör inte det!!" Tänker nog många nu.
"Du är fin som du är"
"Det syns knappt"
"Bli ingen sån där bimbo nu"
"Det är bara ytligt att fixa sina bröst"
Ja kommentarerna är många som ni säkert förstår.
Så för att undvika fler kommentarer eller behöva förklarar fler gånger så berättar jag här hur jag tänker.
När jag opererade bort min knöl i bröstet så gick "nästan" allt bra.
Läkaren hade dock glömt eller missat (har inte fått nån bra förklaring än idag) att bränna ett blodkärl innan hon sydde ihop mig.
Resultatet va att när jag kom hem så fortsatte mitt bröst att svullna.
Jag tänkte att det är väl ganska normalt när man genomgått en sån här operation.
Jag avvaktade ett tag men när jag sedan kände mig svagare och bröstet hade blivit dubbelt så stort som mitt vänstra så var jag tvungen att åka in till sjukhuset igen.
Väl där fick jag morfin och sen va det direkt in på operation igen där dom fick öppna upp mig igen och tömma ut allt blod som hade lagrats där.
Eftersom dom va tvugna att skynda sig så va det inte lika försiktigt med nåt längre.
Så resultatet blev en större ärrbildning än innan.
Med tanke på hur allt gick till och vad som hände så är ärret okej.
Men jag vill inte ha "okej".
Jag vill inte känna den här känslan varje gång jag ser mig i spegeln.
Martin (min läkare) säger att det är jättefint och att jag ska vara nöjd.
Men jag är inte nöjd!
Jag är långt ifrån nöjd.
Jag är faktiskt väldigt missnöjd.
Det va två år sedan jag gjorde operationen.
Två år har jag haft på mig att fundera kring detta.
Detta är alltså inget som jag beslutat lättvindigt.
Jag skrev tidigare att jag tänkte på ordet hycklare.
Låt mig förklara.
Jag är en renlevnadsmänniska när det kommer till det mesta.
Därför tar det emot när jag tänker att jag kanske kommer behöva sätta in nåt i mig...nåt som inte hör till min kropp.
Men jag kommer göra det som jag behöver göra för att sedan kunna må bra och vara nöjd, tillfreds med mig själv.
Detta är ett jättesvårt beslut för mig att fatta och ni gör det ännu svårare med era kommentarer och åsikter.
Det värsta är att jag inte ens har bett om dem...men ni delar med er glädjeligen.
Sluta dela med er...snälla!
Det är inget som säger att jag kommer göra nåt överhuvudtaget....men OM jag gör det så är det mitt val att göra.
Jag blir ingen "bimbo" bara för att jag rättar till misstaget som någon annan gjorde.
Jag är 32 år, jag vägrar att leva resten av mitt liv och känna så här.
Jag vill veta mina valmöjligheter och sedan fatta MITT beslut.
Det är det enda sättet jag vet.
Så med dessa orden hoppas jag att ni förstår.
Att jag inte gör detta lättvindigt och för nån ytlig anledning.
Jag hoppas att detta ska vara en punkt för alla framtida kommentarer.
Döm inte.
Ni vet inte och kommer aldrig heller att veta.
Tack för ordet!
