bellabuss

Hon förmådde inte sina läppar att röra sig.

Hon kunde inte styra lungorna, ingen luft kom in och ingen släpptes ut.

För en kort sekund insåg hon att hon faktiskt fortfarande körde.

Hon bromsade in och körde in bilen till sidan.

Rösten i mobilen lätt irriterad, så där som den brukade göra.

- hallå, hallåååå!!! Men svara då.

Munnen blev med ens torr.

Hon knep hårt ihop ögonen samtidigt som hon tryckte på den röda luren.

Känslan som nu spred sig i kroppen va bekant, obehagligt bekant.

För hon hade varit där så många gånger förut.

Hon hade svarat den där ilskna rösten så många gånger.

Men inte nu.

Tummen letade sig snabbt upp till sidan av mobilen och tryckte sedan den lilla knappen åt sidan.

Ljudlöst.

Efter en liten stund kände hon att hon kunde köra igen.

Hon va lugn nu.

Händerna grep tag om ratten och hennes blick fastnade på ärret som prydde hennes vänstra hand.

Det va en kontant påminnelse om det förflutna, det som hon hade lagt bakom sig.

För det hade hon väl? 

Eller va det hennes förflutna som nu hade ringt henne, som hade krävt hennes uppmärksamhet...dom så många gånger förr.

Hon lyfte blicken och tryckte ner pedalen.

- Hallå, hallåååå! Men svara då! 

Han väntade otåligt och varenda liten cell i kroppen ville skrika.

Greppet om mobilen hårdnade och helt plötsligt hördes ett pipande.

Hon hade lagt på luren.

Han kände hur värmen spred sig ut i kroppen.

Vem faaan trodde hon att hon va! 

Trodde hon att hon kunde gömma sig...för han.

Det hade gått lite mer än en månad och hans entusiasm hade knappast svalnat, snarare tvärtom.

Han skulle hitta henne, om det så va det sista han gjorde.

Han visste att hon fortfarande hade kontakt med sin mamma och sin bror, det hade dom motvilligt berättat.

Han kunde vara väldigt...övertygande när han ville veta nåt.

Det va inte direkt som att dom hade nåt val.

Han tyckte först att det va konstigt att hon lät sin familj få ta smällen för hennes misstag....men sen å andra sidan så visste hon väl om att hon inte hade nåt att sätta emot.

Hon va hans och så skulle det minsann fortsätta.

Ända sen han hade varit liten så hade han haft människor som försvunnit, övergett honom.

Det hade gjort honom hård, kall.

Men sen så träffade han henne, hon väckte något inom honom.

När hon sen hade berättat att hon inte ville fortsätta så hade något inom honom gått sönder.

Skulle hon oxå överge honom?

Då hade han bestämt sig, han skulle aldrig låta det ske.

Om han så skulle kedja fast henne så skulle hon aldrig få lämna honom.

Han behövde henne, hennes doft, hennes hjärta, själ.

Utan henne va han ingenting.

En tanke formades i hans huvud.

Munnen förvrängdes i en grimas.

Just det....så skulle han göra.

Han visste exakt hur han skulle få tag i henne.

Han tryckte in ett nummer i mobilen och tryckte sedan på den gröna luren.

En signal.

Två signaler.

Det klickade till.

Han röst va låg, nästan viskandes sa han:

- Hej, det är jag. Kan vi ses, jag behöver din hjälp!!