Vålnader från förr....
Smärtan för mig instinktivt rycka till.
Handen dras tillbaka och jag håller andan.
Jag svär inom mig trots att barnen sover sedan länge, det har blivit en vana att hålla svordomarna på insidan.
Blicken fästs vid det lilla hålet på fingret. Jag stirrar som att det ska förhindra den uppenbara röda droppen som nu bildas från att tränga fram.
Jag har lyckas sticka mig i fingret med ett örhänge, det gick hål, det började blöda.
Blod är i normala fall inget som bekommer mig, speciellt inte mitt eget...men ikväll hände det något.
Det värker i magen och jag känner mig lätt illamående.
Jag vet inte varför men tankarna försvinner bak i tiden, tillbaka till "den tiden".
Utan förvarning är jag tillbaka i sjukhussängen.
Handen letar sig upp på min högt arm, känner efter. Det va där min Pic-line satt. Allt som är kvar är en liten knuta.
Tummen gnider lätt fram och tillbaka över knutan.
Minnesbilder blixtrar till över näthinnan, en påse med rödrosa vätska, en liten maskin som räknar doseringen, sprutorna, smaken i munnen vid varje saltlösning som sprutades in i mig.
Minnena sköljer över mig, varför vet jag inte.
Kan det vara för att det va 2 år sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling.
Eller kan det vara för att jag för tillfället är ganska stressad och jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den stressen.
Då faller man lätt tillbaka på det som sist triggade igång stresshormonerna.
Det blir så tydligt för mig ikväll.
Att detta aldrig kommer försvinna, aldrig helt och hållet.
Det är en del av mig nu, acceptans är det enda möjliga.
Även om tillfällena som ikväll kommer mer och mer sällan så känns det lika jobbigt när det väl kommer.
Men det finns inget att göra åt detta, dessa vålnader från det förflutna kommer få liv emellanåt och så är det.
Det jag kan göra är att fokusera på allt det bra istället.
Jag kan välja hur jag hanterar stressen som just nu tar väldigt mycket energi.
Mina älskade barn hjälper mig i det.
Det är dessa stunderna dom ger mig energi.
Ett besök på Kullaberg.
En vacker utsikt.
En skalbagge med de mest fantastiska färger.
En blomma som dansar med vinden.
Det är mitt framför mig...har varit hela tiden.
Det är lätt att tappa fästet och falla, den enda vägen att gå sen är uppåt.
Upp, upp, upp!!!!
Den här bilden tog jag när jag jobbade igår.
Det va i Ängelholm, jag körde linje 4 till havsbaden.
Det doftade salt av havet.
Solen värmde mitt ansikte.
Måsarna cirklade ovanför mig.
Detta ger mig energi, lycka, motivation.
Så med den här bilden tränger jag undan den vålnaden som envist klänger sig fast.
Jag skakar av mig den negativiteten som han kommer med.
Jag blundar och känner solens värmande strålar istället.
Jag hör min egen röst säga: det finns ingen plats för dig här, så gå...gå din väg!!
Sen blir det tyst....så tyst!!
Det är över för denna gången...jag är trött...vill sova...drömma!!!
God natt 🌟
Kommentarer
Trackback
