bellabuss

Tyst.

Solen ha är redan börjat värma upp morgonens svala vindar.

Eftersom jag är i tid så bestämmer jag mig för att gå en liten runda.

Det första som möter mig är snarkningar, en äldre man ligger och sover på en bänk.

Innan jag har hunnit tänka några förutfattade tankar om mannen så går jag förbi ytterligare en som ligger och snarkar, fast den här modellen är betydligt yngre.

Två människor, två helt olika liv, olika förutsättningar....på samma plats i samma ihopkrupna ställning.

Promenaden fortsätter.

Jag går förbi en man som jag sett många gånger förr.

Hans rörelser är väldigt långsamma, som för att kunna koordinera händer och fingrar.

Ögonen är röda och trötta.

Kläderna är inte bytade på ett bra tag och skorna viskar om många många avverkade mil.

Jag hälsar med ett leende och "god morgon"...hans trötta uppseende förbyts i ett stort leende och "men godmorgon damen, alltid lika fin".

Som alltid så stannar jag till och får höra om nattens bravader, om vädret och om de som inte längre finns till i hans liv.

Under den lilla stunden så vaknar han till liv, lite iallafall.

När jag sen måste gå så nickar han och säger i vanlig ordning "ja jag förstår att du inte vill lyssna på en gammal gubbes dravel" sen blinkar han och återgår till sitt kaffe.

Några ungdomar sitter trollbundna vid sina mobiler, dom vet inte ens att jag eller nån annan för den delen existerar.

Inne på knutpunkten går människorna som zombies.

Det har varit en hård natt, det syns.

En man står och tittar på skärmen och försöker tyda när hans buss ska gå.

Han är märkbart förvirrad eftersom det finns 8 olika skärmar.

Jag hjälper han och han skyndar sig iväg till rätt plats.

"En kaffe tack"

Jag promenerar tillbaka till bussen.

Kaffet är varmt i handen.

Doften kittlar min näsa.

Jag struntade i kaffet imorse endast för att jag skulle få njuta nu istället.

En helt vanlig lördagsmorgon 😁