Ett med naturen - dokumentären
Att köra buss är som att vara med i en naturdokumentär.
Jag kan riktigt höra berättarrösten:
Solen stiger upp över perrongen och några få själar är vakna.
Trots deras trötta uppseende och de alltid på sin vakt.
Surpupporna gnisslar sina små tänder, dessa varelser kommer såsmåningom förvandlas till vackra fjärilar (senare på dagen) men för måste de gå igenom surpuppestadiet där de grinar för allt.
Pendlarna är en annan art som även dom visar sig tidigt på perrongen.
De är en helt unik art som kan multitaska under en hel dag utan att en enda gång lyfta blicken från mobilen.
De rör sig i flock och förlitar sig på att ledaren går på rätt buss så att de andra kan följa efter. Allt detta sker under tystnad, den enda gången man hör deras läte är om någon i flocken går över de osynliga gränserna, en sådan kan vara om man sätter sig bredvid en annan pendlare i bussen när det finns en väska där....då morrar pendlaren och vänder sig demonstrativt ut mot fönstret.
När bussen rullar in på perrongen ökar aktiviteten.
Olika arter samlas på samma ställe, detta händer aldrig någon annanstans.
En avlägsen släkting till sengångarna anländer till perrongen, den här arter har många namn men kallas i folkmun för Ungdom.
Precis som sengångarna rör de sig sakta framåt medan de gäspar kontinuerligt.
De kännetecknas med en tom blick som oftast är fäst vid en skärm av nåt slag.
Födan består av sockerhaltig dryck av något slag.
Precis som på savannen så har perrongen även en konung...Busschauffören.
Hen glider fram med all sin prakt och stoltserar med sitt fordon.
Alla blickar vänds mot bussen.
Vädjade, hoppfulla ögon följer bussen och spänningen stiger.
Ska bussen stanna på min perrong eller kör hen vidare....likt en rysk roulette varje gång.
Var ska hen stanna....fortsättning följer nästa vecka.
Kommentarer
Trackback
