Livet i en liten cell

Nej jag syftar inte på ett liv i fängelse.

Jag tänker på vart livet börjar.
Allt runt omkring oss är uppbyggt av samma sak....celler.
Livet startar med en cell och slutar med en cell.

När vi började läsa om kroppen och fotosyntes m.m så visste jag en del. 
Man hade liksom en del i bakhuvudet...men ändå vad det mycket som fattades. 
Många pusselbitar låg på bordet men än så länge var inte alla bitarna på plats.

Efter en hel del läsande och några bra och intressanta föreläsningar så lade jag den sista pusselbiten ikväll.

Det är en konstig känsla...att helt plötsligt se livet på en molekylär nivå. 
Man känner sig.....ödmjuk på nåt konstigt sätt. 
Ödmjuk inför insikten om att allt hör ihop. 

Vi är mer än bara celler, vi är känslor, tankar.
Vi är samma men ändå så olika. 

Vissa människor tror att när man dör så tar allt bara slut, det blir svart helt enkelt.
Dom lever med tron om att vi bara är celler och inget annat. 
Vi är materia som när vi dör ger näring till något annat som kan leva.

Men om vi bara är celler, om vi bara är materia....varför är du som du är och jag som jag är.

Varför gråter jag när jag ser en sorglig film och inte du.
Varför rodnar du när du ska tala inför en grupp och inte jag. 
Varför blir han arg så lätt medan vi håller oss lugna. 
Du är rolig och lättsam, jag är blyg och eftertänksam.

Är det cellerna som gör det, är det nara materia.
Eller är det något annat? 
Är det något som finns inom oss som möjligtvis finns kvar när våra hjärtan slutat att slå. 

Vad tror du? 

Jag vet vad jag tror, vad jag känner.


God natt min stjärna 🌟 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0