Vägen hem är lång!
Inatt blev det jobbigt.
Inte passagerarna.
Inte körningen.
Inte tröttheten.
Nej det va känslorna som spökade i mig.
Det va ett tag sen det hände nu men det hjälper mig knappast när dom där känslorna väljer att besöka mig igen.
Ont i magen.
Klump i halsen.
Varför kan det inte bara försvinna.
Finns det en meningen med allt.
Jag vet inte.
En doft, en låt, en speciell väg, ett klockslag....så många saker som drar en tillbaka till det förflutna.
Men jag kan inte låta mig titta bakåt...inte nu. Nu måste jag titta långt fram.
För min egen skull.
Även om din hand är där på min axel så kan jag inte vända mig om.
Men det räcker att jag känner den, att jag vet att den är där.
Det räcker för mig.
Kommer det vara så här alltid.....tiden får utvisa det.
Jag tittar på klockan.
Tick tack....sekundvisaren hoppar fram ett hopp i taget....ett.....två....tre.
Tiden får utvisa.......livet måste levas oavsett.
Tittar på bilderna som så tydligt visar mig att.....ingenting är som förut.
Kommer aldrig bli det heller.
Saknar den tiden så mycket att det värker i mitt bröst.
Bilderna är många....minnena är fler.
Imorgon kommer nog vara en bättre dag.
Man väljer sig aldrig vid känslan....men den släpper nog snart.
Nu ska jag försöka sova iallafall.
Kommentarer
Trackback
