bellabuss

Om jag blundar kan jag nästan lura mig själv att det är en sval sommardag i juni. 

Men mörkret och stjärnorna på den nattsvarta himlen berättar en annan historia. 

Det doftar av varm asfalt och torrt gräs när promenaden börjar. 

Sömnen infinner inte sig denna natt.

Om det är värmen eller tankarna som snurrar runt i huvudet vet jag ej...men resultatet är detsamma. 

Vägarna som jag väljer är upplysta av gatulampor. 

Dom leder mig ut till vägen som följer genom Bjuv...den stora vägen.

Det är tydligen fler som inte kan sova. 

En man med en hund på promenad.

Några ungdomar på mopeder.

En bil möter mig.

En annan kör förbi mig....saktar in....kör vidare.

Det är tyst när jag tar av mina hörlurar....dödstyst!! 

Tystnaden är skrämmande för vissa...jag välkomnar den.

I all den hets och i den värld fylld av färger, ljud, dofter som tvingar mig till fullständig fokus är tystnaden en ödmjuk smekning.

Du som läser detta tänker antagligen just nu:

 "är hon galen som går helt ensam mitt i natten, förstår hon inte vad som kan hända!!!!"

Jag vet!! Tro mig...Jag vet vad som kan hända,

Men med den medvetenheten känner jag mig inte rädd. 

Jag är inte dum, nån dare devil som letar efter faran...men jag är en person som tror på den naiva bilden av ett tryggt samhälle.

Den personen som vill leva i en värld där jag kan gå ut mitt i natten utan att känna rädsla.

Och jag är den personen....jag gör det!! Utan att vara rädd. 

Visst!! jag kollar mig över axeln några gånger.

Visst!! jag håller mig till upplysta vägar.

Visst!! jag håller extra koll på varenda individ som jag ser.

MEN jag väljer ändå att ta den där promenaden.....

....trots mörkret.

Mina tankar avbryts av det bekanta ljudet.

En motor.....däck som rullar över den varma asfalten.

Ljudet kommer närmare....mina sinnen kan uppskatta hastigheten på fordonet som är bakom mig.

Mina sinnen uppfattar att fordonet saktar in.

Jag tvekar....vill vända mig om men samtidigt vill jag inte behöva göra det. 

När bilen rullar upp bredvid mig så hör jag en röst:

- Hej! Är allt bra? 

Jag vänder mig om och min blick möter en annan blick.

En sekund går innan jag uppfattar att jag tittar in i en orolig blick som tillhör en polis.

Han undrar om allt är bra med mig? 

Han hade sett mig på vägen och beslutat sig för att vända om och kolla så att allt va bra.

Han vill inte att jag är ute och går själv vid denna tiden.

Jag försäkrar han om att allt är bra och att jag ska gå hem nu.

Han erbjuder mig skjuts hem men jag visar att jag bara bor en liten bit härifrån.

Efter en stund har han antagligen gjort en snabb riskanalys i huvudet och beslutat sig för att det är okej för mig att gå hem.

Jag tackar för att han stannade och sedan säger jag god natt. 

Min promenad fortsätter fast nu med en känsla av vemod.

Delar vi inte visionen av ett tryggt samhälle?

Är det naivt av mig att tillämpa mina rättigheter...att kunna röra mig fritt i vårt vackra land...oavsett tid på dygnet?

Mmm....det är det nog.

Men jag känner hur som helst mig fortfarande trygg. 

Tack vare dessa fantastiska människorna som riskerar sina liv varenda dag för att vi ska känna oss trygga.

Det är med en känsla av stolthet och glädje som jag kliver innanför dörren.

Fina vackra Sverige!! 

Än så länge  väljer jag min naivitet framför verkligheten....jag väljer bort rädslan och välkomnar friheten.

Dagen då jag väljer att stanna inne har inte anlänt än....hoppas den aldrig gör det heller ✨🌛

God natt!!!