Den andra halvan

Morgonhimlen skildrar färger som får mig att tänka på en konstnärs palett. 
Det är kallt, väldigt kallt.
Fötter skyndar mot busshållsplatsen i tron att den ska erbjuda värme.
Medan kroppen huttrar dras blicken mot himlen och den halva månen som lyser klart.
Den halvan som syns.
Den halvan som alltid har ögonen på sig, som blir beundrad.
Den andra halvan är den vi aldrig ser.
Den är obekant för oss men dock så verklig.

Det finns alltid en baksida av varje människa.
En sida som vi aldrig ser.
En sida som alltid får vara i mörkret men som är lika verklig för den som äger den.
Utan dessa mörka sidor kan vi aldrig bli hela.
Vi måste acceptera att sidorna finns hos oss och fråga oss VARFÖR dom är där.
Varför håller jag dom i mörkret? 

Alla människor har mer och mindre smickrande egenskaper. Gör det oss till monster? 
Nej! Det gör oss till människor.
Om vi alltid bara visar den halva sidan av oss så....ja då kommer vi bli omtyckta.
Vi kommer bli uppskattade.
Vi kanske till och med blir belönade.
Men vad händer med den andra sidan? 
Den som vi förnekar.
Den som vi trycker mot väggen i hopp om att ingen ska se.
Den kommer aldrig försvinna, den är en del av oss.
Så vänd på dig ibland.
Visa hela dig, inte bara den sida som är vacker.
För vet du vad? 

Du är vacker...hela du....precis som du är.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0