bellabuss

I huvudet snurrade alla tankar.

Jag förde en dialog för mig själv.

"Om Martin säger så här så ska jag svara så här" och "oavsett vad som sägs så ska jag inte  börja på några mediciner igen".

"Kom igen Bella, va bestämd nu, stå på dig".

Minuterna innan mitt namn kallades upp kändes som en evighet.

Martin satt i sin stol som vanligt när jag kom in i rummet.

Vi tog i hand och utbytte dom vanliga fraserna.

Sen kändes det som att han kavlade upp armarna och förberedde sig för strid.

Nu va det inte så utan det va bara jag som fick den känslan.

Faktiskt flöt samtalet på bra.

Jag förklarade hur jag kände och att jag helst ville avsluta behandlingen nu. 

Jag va nöjd med min insats i detta kriget och för mig va detta över nu.

Jag såg mig själv som en segrare och rädslan som funnits med mig har sakta med säkert bleknat bort.

Martin tittade med vädjande ögon och förklarade riskerna med mitt beslut.

Jag förstod att detta mer va en teknalitet från hans sida...hans skyldigheter gjorde att han va tvungen att säga mig detta. Medan han meddelade mig detta va tonen mild och ödmjuk. Han avslutade med: 

- Isabelle, som jag förstår det är du färdig med denna delen i ditt liv, du avslutar detta kapitlet.

Jag nickade.

Han nickade i samförstånd.

När jag stängde dörren efter mig spred sig en overklig känsla i mig.

Den där dörren va dörren till cancer som jag stängde nu. Jag lämnade allt bakom den dörren och jag tänker aldrig mer öppna den.

Fuck cancer 💪🏼❤️