Då va jag tillbaka igen.

Ligger just nu i min soffa och äter en hemmagjord spenatsoppa, funderar lite över livet och alla dess prövningar. Jag va lite kluven inför återtagandet av denna blogg, mest för jag vet inte om jag kommer orka skriva så ofta sen....men va *** jag ger det en chans.
 
Det va cirka 3 år sedan jag skrev mitt sista inlägg, tiden springer verkligen iväg.
Jag tänker inte göra nån uppdatering om vad som hänt, ni som läser denna bloggen vet ändå det mesta.
 
Det som är aktuellt just nu är väl det faktum att jag har fått cancer, bröstcancer för att vara lite mer specifik.
Hur känns det då?
Jo eftersom dom har opererat på knölen så känns det väl ganska okej.
 
Jag fick besked igår av läkaren att jag kommer få en efterbehandling nu bestående av cellgifter och hormontabletter + strålning + nån annan medicin som jag inte vet vad den heter.
Det låter kanske mycket och det är det också men samtidigt är det nödvändigt. Detta kommer hjälpa mig att gå vidare mitt liv sen utan att behöva tänka tanken "tänk om det kommer tillbaka".
 
Jag kommer gå till Onkologen nästa vecka sen börjar jag med cellgifterna veckan därpå.
Jag förbereder mig på det värsta halvåret i mitt liv, ett nödvändigt ont.
Doktorn sa att alla reagerar olika på "behandlingen" och jag hoppas innerligt att jag klarar mig undan det värsta.
 
En bieffekt av cellgifterna är att jag kommer tappa mitt hår, typ som man ser på alla filmer.
Detta känns jobbigt men samtidigt så vet jag ju om att det kommer växa ut igen, det är nåt jag kommer överleva utan liksom.
Det som känns jobbigast är nog illamåendet, jag hatar verkligen att må illa. Det stod på en sida att det kunde "sätta igång" redan efter en timme från att du får första behandlingen.
 
Jag kommer försöka skriva minst en gång om dagen nu under denna tiden, mest för min egen skull om jag skulle vilja titta tillbaka på denna tiden någon gång.
Det är också för att ni som läser ska få en bild av hur jag mår och hur det går för mig, jag kommer kanske inte kunna hälsa på eller höra av mig som innan. Då kan ni i alla fall läsa här.
 
En annan sak som är jobbig är hur barnen kommer reagera på allt detta. Lava blev ganska förfärad när jag berättade för henne att jag skulle tappa mitt hår.
Hennes svar var: kommer vi få vara hos pappa då, om du inte kommer må så bra mamma!?
Jag sa till henne att vi skulle träffas så mycket vi kunde men om mamma va trött eller mådde dåligt så fick vi vänta lite med att ses.
Det verkade som att hon accepterad det svaret.
Nova pratar inte så mycket om saker och ting som oroar henne, hon blir bara mer kramig och tillgiven. Jag märker ganska tydligt på henne att hon är orolig men jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra mer än att finnas där för henne och ge henne all den kärleken jag har.
Detta kommer vara minst lika jobbigt för mina små änglar men jag vet att dom klarar det, dom är starka som sin mamma.
 
Nu ska jag lägga mig i soffan, sätta på lite musik och läsa i min "lånebok" Gatukatten Bob.
 
Önskar er en fortsatt trevlig kväll//Bella
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Vad fint skrivet. Ja kommer alltid att finnas vid den sida. Kram från mamma Lena.

2015-04-02 @ 10:49:09
Postat av: Sandra

Vi kommer alltid att finnas här för dig💕med eller utan hår, det e insidan som räknas💕

2015-04-02 @ 14:50:05
Postat av: Anonym

Välkommen tillbaka till bloggen, har saknat den. Vi finns här men det vet du om , håller med Sandra ❤️

2015-04-02 @ 18:27:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0