bellabuss

 

Jag kan andas ut lite.

Andas tills jag får pratat ut, fått svar på mina frågor.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad han kommer säga.

 

Många gånger när jag har pratat med honom så känns det som att man alltid får luddiga svar.

Det känns som att han inte vågar ge mig ett rakt svar.

Som att han oxå lik som jag går på ett minfält.

 

Ibland känner jag mig som en försökskanin.

Alla mediciner som jag har proppat i mig, som jag fortfarande tar....är dom verkligen till för mig?

Saken är den att jag faktiskt inte vet hur mycket forskning som har gjorts på alla dessa mediciner som jag tagit.

Jag vet inte vad dessa kemikalierna kommer göra med min kropp om några år.

Jag får helt enkelt lägga mitt fortsatta liv i läkarnas och forskarnas händer.

 

Vad ska jag då göra framöver?

Jag ska ta hand om min kropp på bästa sätt.

Något som jag inte gjort på sista tiden.

Så fort det kommer in stress i mitt liv så faller jag.

Jag glömmer att äta.

Glömmer att dricka.

Försvinner in i en dimma....ja så känns det.

Det är så jobbigt eftersom jag vet att det är jag och bara jag som kan ändra detta.

Jag låter saker påverka mig alldeles för mycket.

 

Försöker hitta en balans i mitt liv just nu.

Saker kommer snart att ändras.

När det ändras så måste jag kunna stå fast och inte gå vilse i all kaos.

Snart är helgerna över och verkligheten kallar.

Det är då det börjar.

År 2016.

Vad har detta året att erbjuda mig?

 

En sak är jag ganska säker på:

Det kan inte bli värre än detta året iallafall.

Nu är det dags att kavla upp armarna och välkomna livet.