Rädsla

Jag är inte rädd för mina svarta tankar.
Jag är inte rädd för ångesten.
Jag är inte rädd för cancern.
Nej! Jag är rädd för min egen rädsla.
Det va så min kurator sa idag.
 
Stämmer detta verkligen? 
Delvis gör det väl det.
Jag är rädd, rädd för att hamna i en svacka som jag inte kan ta mig ur.
Så fort jag närmar mig dom känslorna så är o så bekanta så stänger jag av.
Jag blockerar för att inte känna.
Det fick jag inte göra längre sa kuratorn.
Jag är sjukskriven nu för att jag ska göra just det, må dåligt.
 
Jag ska ta en timme om dagen cirka till att bara känna efter.
Bara sitta i min fåtölj och se vilka tankar som kommer.
Sen ska jag bara släppa det och fortsätta min dag.
Men om jag inte kan göra det då? 
Om det har gått en timme och jag fortfarande tänker....fortfarande känner.
Vad gör jag då? 
Det känns som att jag välkomnar alla dessa jobbiga känslorna när jag gör så.
Jag öppnar panodras ask.
Jag är bara så fruktansvärt rädd att jag inte ska kunna stänga den sen.
 
Vad är det värsta som kan hända? 
Kuratorn har rätt i en sak iallafall.
Den här gången är jag inte ensam.
Den här gången har jag varit öppen och ärlig med hur jag mår.
Förra gången berättade jag inte för någon.
Då grät jag i det tysta.
Nu har jag människor i min närhet som kan hjälpa mig upp när det blir svårt.
Så jag måste chansa, det är det värt.
 
 
Nu är del två i ansökan klar.
Känns helt okej! 
Lite vemodigt bara när jag skulle fylla i vissa frågor.
"Har du dom senaste två åren haft en tumörsjukdom"?
"Har du dom senaste två åren tagit beroendeframkallade medicin"?
"Har du gått igenom någon större operation dom senaste två åren"?
"Har du dom senaste två åren haft någon depression"?
"Svarade du JA på frågan så är följdfrågan om jag har sökt hjälp för detta"?
 
Alla dessa frågorna och fler va jag tvungen att svara JA på.
Förra gången va det NEJ rakt igenom.
Hur kommer detta påverka mina chanser egentligen? 
Jag har inte tänkt så mycket på det förrän frågorna stirrade mig rakt i ansiktet.
Tvingade mig att inse att detta är något som jag måste acceptera.
Acceptera att jag inte längre är NEJ rakt igenom.
Jag är en skadad vara....ja så känns det.
Vad ska jag säga om jag kommer till Psykologen? 
Har cancern gjort mig till en bättre människa?
Har den ändrat mitt sätt att tänka?
Har den gjort mig till en mer ödmjuk person?
Kommer jag vara en bra polis TACK VARE eller TROTS cancern? 
 
Jag vill säga JA på dem frågorna.
Samtidigt vill JAG ta åt mig äran för mina förändringar i livet.
Jag gjorde dom ändringarna.....inte cancern.
Jag kommer fortsätta göra förändringar....tills dagen jag slutar andas.
För jag vill leva det bästa livet jag nånsin kan.
För jag vill sträva efter perfektion.
Jag har insett att min bild av perfektion kommer ändras med mig, det är det som kallas livet.
 
Mitt liv är mitt eget...jag är min egen lärare.
Lär mig allt om livet så lovar jag att jag ska lyssna, jag ska lära mig leva.
 
Lev med mig....här....och nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0