bellabuss

Det värker i bröstet.

Smärtan kommer smygande som så många gånger för.

Den bekanta känslan av obeskrivlig trötthet kommer över mig.

Strålningen är klar för idag.

 

Jag skyndar av bussen för att hinna med tåget. 

Yes, jag hann!! 

Tänker efter....vad skyndar jag mig till? 

Inser att jag inte vill vara kvar i Lund mer än nödvändigt.

Lund är numera föralltid sammankopplad med cancer...som så många andra platser, saker, dofter. 

Jag lurar mig själv med tanken "om jag undviker att åka till Lund så undviker jag cancer och allt som kommer med det".

Gud vad jag hatar det ordet, den sjukdomen.

 

Det kliar i hårbotten, jag överväger om jag ska ta av mig mössan.

Vetalaren om att det medför vissa reaktioner gör mig tveksam.

Äh, va fan!!! Jag tar av mig den.

Kliar mitt än sä länge ganska kala huvud.

Det blir tyst....men bara för en sekund. Tillräckligt länge för att jag ska veta varför det blev tyst.

 

Jag sitter och tittar ut på landskapet och allt det vackra när jag känner det.

Det börjar som en stickande känsla i nacken.

Sen blir det långsamt varmare och varmare.

Känner att ångesten kommer över mig.

Ångest över att jag bara vill ta av mig alla kläder och svalka ner min nu brännande kropp....men jag kan inte.

Det går över.

Tills nästa gång.

Jag ber till högre makter om att detta verkligen är övergående....att jag inte ska behöva leva med detta i 5 år.

 

Va stark!!!

Det finns inget annat alternativ.

Det är snart över.

Ett mantra som visat sig vara ganska uppmuntrande...iallafall för mig.

 

Rösten i tåget säger "Dösjebro" och jag sätter lurarna i öronen och blundar.