Det porlar sig...
Det är dagens understatement.
(Märke efter sprutan)
Detta ska jag leva med.
Det porlar inte...det RINNER!!
Från rygg, mage, armar, ben....från varenda liten svettkörtel som existerar på min kropp.
Medicinen som jag tar en gång om dagen, sprutorna som jag injicerar en gång i månaden....dom gör att min kropp inte kan reglera värmen i kroppen.
Så när jag till exempel tar på mig en filt och det blir så där lagom varmt...då reagerar min kropp som om jag befann mig i en bastu.
Just nu så är det så extremt att porerna inte klarar av trycket när min kropp försöker kyla av sig....då sticker det överallt där vätskan tränger sig ut.
Det går för fort helt enkelt.
Värst är det på ryggen....jag vill liksom bara krypa ur mitt eget skinn.
Jag känner hjärtat slå fortare när det sätter igång.
Strax därefter börjar det sticka och klia över hela kroppen.
Sen känner jag hur jag blir kall där svetten bryter ut.
Blåser det så känner jag varenda svettdroppe som exponeras.
En panikkänsla växer inom mig om jag är någonstans där jag inte kan vänta ut "episoden"....på jobb till exempel.
Där måste jag fortfarande ha full koll på trafik, fordon, passagerare m.m....allt medan jag dör lite inombords.
Jag vill så gärna förklara så att ni förstår.
Förstår att detta inte bara är allmänt gnäll.
Förstår att detta påverkar så otroligt mycket.
Förstår att jag kanske inte orkar mer.
Jag vill inte bli dömd för att jag slänger in handduken.
Jag kämpar med detta vareviga dag, har gjort det ett bra tag nu.
Orken är inte där som den va förr.
Sen är det allt som kommer med den här jäkla behandlingen.
Mediciner som jag måste ta.
Sömntabletter som har blivit en drog, jag klarar mig inte utan dem längre.
Konstant huvudvärk.
Smärtor i magen.
Detta ska jag leva med.
Inte en vecka.
Inte en månad.
Inte ett år.
Nej, 4,5 år till.
Hade det bara varit ett litet tag hade jag kunnat stå ut.
Men antalet veckor maler i huvudet på mig.
Antalet sprutor och tabletter gör mig illamående.
Jag frågar mig själv varje gång:
"Är det värt det?"
Vågskålen tippar mer och mer åt NEJ.
Jag tänker på flickorna.
Tänker på mitt ansvar, att jag måste göra allt som jag nånsin kan för att detta aldrig mer ska inträffa.
Måste kämpa för att djävulen, den flinande jävulen...inte ska få vinna.
Tänker på det helvete som antagligen väntar mig.
Tänker på det barn som jag kanske aldrig kan få.
Jag frågar mig igen:
"Är det verkligen värt det?"
Det är svårt att förstå, jag vet!!
För er är det självklara svaret JA.
Det va det för mig oxå.
Men det är lätt att vara modig och självsäker...när du stirrar på monstret bakom galler.
Vad händer sen när buren öppnas.
När du står öga mot öga med odjuret.
Är du lika modig då?
Är du lika säker?
Jag kämpar, jag gör verkligen det.
Men jag tycker faktiskt att jag har kämpat länge nu.
Förtjänar inte jag en paus.
En liten stund av välmående.
En hel natts sömn.
En genuin känsla av lycka i min kropp.
Förtjänar inte jag det?
Vem ska ge det till mig om inte jag själv?
Det är jag och bara jag som kan omfamna mig, låta mig vila.
Det är mitt beslut och ingen annans.
Varför tittar jag då bedjande på alla i min närhet.
Som för att se om dom har svaret.
Jag hittar inga svar där....det vet jag.
Men ibland vill jag vara svag.
Ibland vill jag ha vägledning.
Även om den som vägleder mig inte har den blekaste aning om vad jag går igenom.
Ibland är det skönt att bara få lägga huvudet på din axel...och blunda.
Få höra att allt kommer bli bra.
Mitt liv är så värdefullt.
Därför vill jag kunna leva det fullt ut, varje sekund.
Men nu står jag här, oförmögen att göra just det.
Vad gör jag då?
"Är det värt det?"
Kommentarer
Trackback
