bellabuss

Sen kommer svullnaden, blodet...frakturen.

Vad gör man om man känner den smärtan...den kristallklara smärtan....men saknar frakturen, svullnaden och blodet.

För det är beviset.

Beviset som förklarar för dig att det är okej att ha ont.

Det är okej att tappa fattningen.

Det är okej! 

Om det inte är okej då?

Ibland gör det så ont att jag vill kräkas.

Jag vill gråta och gråta och aldrig sluta.

För då känns det bra! 

Vissa sår läker aldrig.

En del av er vet precis vad jag menar.

Andra skakar oförstående på huvudet.

Min fråga som jag aldrig lär få svar på....hur lär jag mig att leva med detta?

Hur ska jag kunna fungera "normalt" och vara en del av vårt samhälle?

Ska jag låsa in mig och gråta tills det inte finns några tårar kvar?

Jag tror inte att det är svaret.

Jag har redan fällt alldeles för många tårar.

Det har bara gjort mig bitter.

Det har gjort mig kall.

Jag vill inte vara en sån person.

Ska jag bara acceptera att jag aldrig kommer vara som du...eller du!!

Acceptansen kommer med ett pris.

Priset är JAG.

Jag får betala med min egen person.

För jag kan inte vara den jag vill vara och samtidigt vara ärlig mot mig själv.

Det betyder att jag måste sätta på mig masken....den enda skillnaden är att jag får ha den masken sen...resten av mitt liv.

För vissa är detta bara svammel.

För andra är det en väckarklocka.

För de flesta är det en sympatisk känsla som kommer över er.

För mig är detta verkligheten.