Möte med läkaren
På onsdag ska jag träffa Martin.
Han har varit på kofenrens i USA nånstans....eller det va vad dom sa till mig.
Nu är det dags att ha det där samtalet som jag dragit ut på.
Samtalet som kommer bestå av en rad bekännelser.
Han kommer fråga hur jag mår.
Jag kommer att svara.
Han kommer ge mig ett förslag.
Jag kommer att svara.
Min svar har varit klara för mig ett tag nu...men som vanligt när det närmar sig...så blir man osäker.
Mina knän och armbågar har börjat värka ganska mycket nu på sista tiden.
Jag tog ett glas vatten innan idag...vikten av glaset i min hand resulterade i en omedelbar och häftig smärta i armbågen.
Jag fick behärska mig för att inte släppa glaset.
Vad är det liksom?
Ska det vara så här?
Jag har en tendens till att sätta mig i skräddarställning så fort jag ska komma till rätta. Det gillar inte mina knä.
Så fort jag ska resa mig upp eller behöver räta IT knäet så gör det såå ont.
Allt detta ska jag berätta för Martin.
Vilken respons kommer jag att få?
Fortsätt behandlingen?
Vi kan ändra den lite!
Byt tillbaka till den andra medicinen!
Vilket svar kommer jag att få?
Nova ligger här i soffan bredvid mig.
Hon ville att jag skulle lägga mig med henne.
Hennes lätta små andetag ger mig en slags ro i kroppen.
Hennes närvaro håller mig nere på jorden.
Jag har annars lätt att sväva iväg.
Men när jag sneglar ner på den söta lilla näsan, de rosiga kinderna....då känns allt annat oviktigt.
Jag och barnen va och hälsade på mamma idag.
Fick lite roliga bilder på Alfred och hans stora näsa.
Jag passade på nu och träffa familjen lite.
Veckan som kommer kommer bli full med matte och skola.
Vi ska träffas i vår lilla grupp och försöka bli kloka på våra matematikuppgifter, akademiska texter och sakstentor.
Så nu andas vi bråktal och matematikteorier.
VFU:n avslutades i fredes....det kändes underbart.
Ytterligare en kurs avklarad.
Ett steg i taget är verkligen mitt nya motto.
Det är något som jag måste lära mig att behärska.
Annars vill jag gärna kunna allt direkt.
Jag vill förstå allt direkt.
Jag blir frustrerad om hjärnan inte arbetar i samma takt som resten av....mig.
En
Dag
I
Taget
Kommentarer
Trackback
