bellabuss

Fingret svävar ovanför tangenten.

I stunden tänker jag tillbaka på året som gått, allt som har hänt.

Alla tårar, alla skratt.

Allt kämpande och slitande, besvikelser och överraskningar.

Allt i en liten knapptryckning nu.

Jag trycker ner tangenten och sen är det klart.

Mitt sista skolarbete är inlämnat och jag har officiellt gått på sommarlov.

Känslan som infinner sig nu är skön, en lättnad.

Jo jag vet att jag ska jobba hela sommaren men på nåt sätt så välkomnar jag det.

Något annat som för omväxlings skull kan fylla mitt huvud.

Mitt huvud som sista tiden varit nån annanstans, tankar som inte vill försvinna, oro som tycks ha packat upp väskan för att stanna.

Den här sommaren hoppas jag att vissa saker kommer klarna för mig. 

Insikter kommer förhoppningsvis komma till mig så jag kan släppa en del och gå vidare.

Det är inte hälsosamt att vara i en situation som inte leder dig framåt. När du står och stampar på samma ställe kommer marken till slut ge vika under dig.

Men ibland är man inte redo att släppa, inte redo att vandra en annan väg.

Hoppet finns kvar nånstans....tills man inser att det inte finns nån annan väg ut. 

Det är då man börjar gå.

Ett steg i taget, sakta sakta.

Förändringar är ibland bra, ibland inte.

Om det är det ena eller det andra bestämmer du, bara du.

Nånstans måste du förstå att det finns en mening med allt. 

Den väg som banas ut för dig är meningen att du ska vandra, ingen annan kan gå den vägen...bara du.

Alla har sin egen väg att vandra.

Sina hinder på vägen.

Så döm inte, du vet inte vilka hinder som just den framför dig kämpar med.

Jag körde förbi dig! 

Tankarna gick som vanligt till dig och att det va ett tag sen jag såg dig.

Jag hann göra upp en plan i huvudet om hur jag skulle ringa dig när mitt arbetspass var över och bestämma en dag för fika och prat.

Jag log vid tanken på ditt skratt, ditt leende, dina snälla ögon och famnen som alltid välkomna mig.

Men mitt leende försvann igen.

Jag kom ihåg.

Du finns ju inte här längre.

Den glädjen som jag känt för en sekund sedan bytades ut mot en växande klump i magen.

Klumpen letade sig upp och jag kände hur halsen blev varm.

Några tårar letade sig fram, jag blinkade snabbt bort dem.

Det kommer ta tid innan jag förstår att du faktiskt är borta och att jag aldrig mer ska träffa dig.

Du är saknad! ❤️

Va rädd om er i solen.

Hudcancer är ett faktum 🌞 så gör er den tjänsten och smörj in er.

Kram på er 😘