Vissa nätter

Tomrummet ekar inom mig.
Jag kan inte byta ut tankarna som svävar i mitt huvud, hur mycket jag än vill.
Hjärtat säger en sak och hjärnan säger en annan.

Varför måste jag bry mig så....
Varför kan jag inte släppa taget?? 

Den stigen leder ändå ingenstans....dead end.
Men jag antar att det är sant som dom säger...man väljer inte vilka som kommer in i ens liv...bara vilka man behåller.
Men även om man inte ser dom, inte hör deras röst...så är dom på nåt sätt ändå där...hela tiden.
Så var är det valet då?? 
Är det verkligen mitt val att göra när själen och sinnet vägrar.

Tiden är både min fiende och min vän i detta läget. 
Tick tack, tick tack.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0