Att vara eller att inte vara
Benen är trötta när jag till slut bestämmer mig för att överge värmen under täcket som kroppen byggt upp.
Stegen är varken lätta eller snabba, snarare långsamma och motsträvliga.
Jag går upp för ett trappsteg.
Sen ett till.
Och ett till.
Till slut är jag uppe, Mount Everest är avklarat.
En kall vind blåser och sveper runt min allt för oskyddade kropp.
Huden protesterar och knottrar sug direkt.
Det är kallt där inne.
Lika kallt som i mig.
Men det verkar vara så jag trivs. Så jag ska leva mitt liv.
I kyla, i vinden....i ensamhet.
För det är det som jag känner igen.
Det är min trygghet nu.
Och den tryggheten är för tillfället starkare än önskan om att kliva in i värmen.
Jag kommer bränna mig....igen.
Vi människor söker oss till det vi känner till.
Sen är det väldigt svårt att släppa taget om det.
Att ta risker....är nästintill omöjligt.
Så varför, varför skulle jag vara ett undantag.
Jag kryper ner under det kalla täcket.
Vinden viskar utanför, lockar och lovar att morgondagen ska vara lite lite bättre.
Med det löftet färskt i minnet börjar värmen från min kropp skapa.,,,,just det!! Värme!
Min egen....och så ska det förbli.
För i denna världen skapar du din egen värme, trygghet....du och ingen annan.
Kommentarer
Trackback
