bellabuss

Doften, den bekanta doften av rengöringsmedel och ingenting slog emot mig. 

Att något som doftar så lite kan påverka en så mycket...det kommer jag aldrig att förstå.

Efter en stund av förvirring hittade jag till avdelningen.

Sjukhuset är ombyggt och det känns mer som en labyrint än ett sjukhus.

Jag gick förbi en stilren lampa med ett litet bord. På bordet låg två noga placerade tidningar med tillräckligt mycket utrymme för att man skulle kunna del ute av båda titlarna. Men inte så mycket utrymme att dom tog för mycket plats. 

Uppenbarligen va detta noga uttänkt. 

Efter ytterligare några steg gick jag förbi en öppen spis. Ni vet en sån där rund med massa pallar runt. 

Mysigt....om jag nu inte befunnit mig på ett sjukhus. 

När jag äntligen kom fram till avdelningen och jag öppnar den nya blanka fina dörren...så möttes jag av samma gamla avdelning. Med samma gula vita väggar. Samma röda gråa stolar. 

Allt nytt men ända lika mycket gammalt.

Samma procedur.

En trevlig hälsning och utlämnandet av körkort. 

Några knapptryckningar sedan återlämnandet av körkortet.

Hänvisningen till väntrum 1.

Musiken som spelas aningen för högt för att vara störande. 

Det obligatoriska hostandet och prasslet av händer som vänder blad.

Allt detta tillsammans blev en öronbedövande oljud i mitt huvud. 

Ögonen förblev stängda och fokus låg på att inte resa mig upp och bara gå därifrån.

Men efter vad som kändes som en evighet kom det....Isabelle Dahlberg...du är välkommen in.

Sköterskan var vänlig och duktig.

Hon förklarade hur röntgen skulle gå till.

Förklarade att jag skulle dricka en hel del kontrast och att en annan typ sedan skulle sprutas in i mitt blodomlopp. 

Röntgen skulle bara ta ca 10 min men sedan skulle jag få vänta kvar så de kunde säkerställa att jag inte fick någon typ av reaktion från kontrasten. 

Sen va det bara att börja dricka. 

Inte det trevligaste man kan tänkas göra.

De som känner mig vet att jag är urusel på att dricka vatten.

Det bara tar emot, vet inte varför.

Som Lava säger: det smakar ju inget mamma!

Nej jag vet men det vill ändå inte gå ner liksom.

För mig är det liksom som att ta den där sista klunken av en drink som man egentligen nara vill hälla ut. 

Det tar emot att svälja och när man väl gjort det så följs det direkt av en rysning. 

Så är det för mig....att dricka vanligt hederligt vatten 🙈 

Så vidare det inte är bubbelvatten med nån smak...då går det betydligt lättare. 

Men detta som jag drack idag smakade ingenting....lika med...rysning.

Röntgen gick bra, jag var svårstucken som vanligt. Kontrasten i blodet va lika obehaglig som sist. Kändes som att blodet i min hals kokade. 

När jag gick därifrån kände jag mig tom.

Bedövad liksom.

För jag vet vad som väntar nu. 

Den där eviga, tröttsamma...väntan.

Tur att jag har skolan som håller mig sysselsatt. 

På tal om det...dags att skriva lite.

Jag är så så trött just nu, men lite ska jag nog orka skriva.

Imorgon åker jag upp till Örkelljunga och gör klart arbetet med Emma.

Sen måste jag börja läsa på mina skönlitterära böcker inför svenskakursen.

Fredrik Backmans Björnstad och Jessica Schiefauers Pojkarna.

Spännande läsning verkligen.

God natt på er ✨