Äntligen över med cellgifterna
Dagen kom äntligen. Nu är det över med cellgifterna.
Jag gick in och lade mig i sängen medan dom kopplade fast slangarna till PICen.
Känslan som kom är svår att beskriva.
Jag kände en lyckokänsla men samtidigt ångest.
En osäkerhet eftersom detta har varit mitt liv nu ett bra tag. Nu är det plötsligt över.
All smärta och illamående är helt plötsligt över för min del.
Jag kände mig stark, jag har verkligen fixat detta.
Jag måste säga att jag är så otroligt tacksam för alla som har varit här som ett stöd för mig.
Jag vet att jag inte alltid är den mest pratsamma personen. Jag har alltid hanterat mina problem med mig själv bara. Men ni ska veta att genom att bara ha funnits där eller genom ett vänligt ord har ni hjälpt mig igenom denna skiten.
Just nu känns det som att detta är över men egentligen är det långt ifrån över.
Det som kommer hända nu är att jag ska ha lite "vila" så kroppen hinner återhämta sig från alla behandlingar.
Den 31 augusti ska jag till Lund och ta fler prover och göra en skiktröntgen inför strålbehandlingen. Jag fick en liten broschyr av en sköterska nu när jag avslutade min behandling. Det kändes lite som ett hån faktiskt ( grattis För att du har klarat denna skiten, som present får du en ny broschyr om resten av skiten som väntar).
Det är den här behandlingen som jag ska hålla på med i ca 5 år. Förstår ni mig då när jag säger att detta är långt ifrån över.
Utöver den här medicinen så ska jag även ta sprutor var tredje vecka på sjukhuset. Även en annan typ av spruta ska jag ta fast var fjärde vecka, även denna på sjukhuset.
Så med andra ord kommer jag bli påminnd om min cancer varannan vecka genom att behöva gå in på onkologiavdelningen.
Hur känns detta då?
Det känns jobbigt men samtidigt ett nödvändigt ont.
Jag vet innerst inne att jag troligtvis aldrig kommer bli kvitt den här sjukdomen.
Det kommer alltid finnas nåt som påminner mig om den här hemska tiden.
Rädslan för att få tillbaka cancern är oxå svår att släppa.
Det känns som att om jag släpper rädslan så står jag naken i mörkret.
Jag måste vara på min vakt hela tiden om ni förstår vad jag menar.
Jag pratade med en dam idag på avdelningen. Hon hade fått bröstcancer år 2007 och var klar med sin behandling 2008.
Hon hade gått igenom exakt samma behandling som jag (Cellgifter, hormonmediciner, strålning).
Hon gick på sina årliga kontroller som bestämt.
Nu låg hon där inne med nu cytostatika i droppet.
Cancern hade spridit sig genom metastaser och satt sig i hennes ryggrad.
Trots all denna behandling.
Trots att hon gick igenom den här skiten.
Jag ville bara sjunka genom jorden när hon sa det.
Förstår ni då när jag säger att jag troligtvis aldrig kommer bli kvitt den här hemska sjukdomen.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska hantera det om jag ska vara ärlig.
Jag känner hopplöshet.
Jag känner ilska.
Jag sörjer.
Jag va otroligt trött när jag kom hem frän behandlingen idag. Lade mig och vilade innan Viktor kom förbi och hämtade upp mig. Lava skulle köra cross idag.
Nu sitter jag i soffan och känner mig allmänt matt.
Jag kände redan av svampen som höll på att lägga sig som en fin hinna i munnen.
Går ut emellanåt och tittar på den hemska sprutan som jag ska ta, den som ska sätta igång smärtorna på nytt.
Det är svårt att se det positiva i allt men jag försöker.
Jag längtar efter mitt varma bad som jag ska ta.
Tyvärr så va jag tvungen att vänta till imorgon 😢
Jag som såg fram emot att ligga i det där badet ikväll.
Så ser det ut nu. Imorgon kommer det inte finnas nåt kvar alls 😊
Då kan jag för första gången på länge ha på mig vad jag vill. Allt som man har haft på sig har genomsyrats av den där PICen. Man har inte känt sig frisk om man säger så.
Men nu är den borta, nu är jag bara en i mängden som gillar att raka mitt hår hehe.
Nu ska jag inte gnälla mer.
Nu är det sängen som kallar.
Hoppas ni har haft en underbar dag idag 😊☀️
God natt!! ⭐️🌙⭐️
Kommentarer
Trackback
