Då va det gjort
Det känns väldigt bra att ha påbörjat den här resan igen. Hoppas bara att jag får avsluta den någongång oxå.
Oron gnager i mig och jag tvekar.
Ska jag....ska jag vänta?
Tänk om nåt händer?
Tänk om jag fortfarande mår så här sen när det är dags?
Tänk om jag ångrar mig?
Tänk om cancern kommer tillbaka?
Tänk om.
Tänk om.
Jag vill inte tveka men finner mig ändå här görandes precis det.
Men det är väl ändå ganska normalt att känns så.
Normalt!!
Det ordet.
Vad är normalt och vad är inte det?
Vem bestämmer det egentligen?
Är det Gud?
Är det läkaren?
Är det du själv?
När jag va inne på akuten och fick kollat mitt knä så frågade sköterskan mig vid inskrivningen:
Är du frisk i övrigt?
Jag blev helt stum.
Visste inte vad jag skulle svara.
ÄR jag frisk egentligen?
Min cancer är borta men jag är ju fortfarande under behandling.
Jag va egentligen bara sjuk när jag hade tumören i bröstet.
Men jag kände ju inte mig sjuk, inte förrän min "behandling" började.
Det är svårt att sätta fingret på vad jag egentligen är.
För många är det bara en enkel fråga som besvaras med ett enkelt ord.
JA.
eller
NEJ.
Vad är jag??
Simträning
Kom till mamma mina älsklingar ❤️
Nu kör vi 😊
I väntans tider...
Ja alltså på tvättmaskinen hehe.
Sitter och funderar, spekulerar, analyserar.
Idag har varit en ganska bra dag...och den är inte slut än.
Jag och Romina va och hälsade på pappa idag, käkade lunch och tittade lite i affärer tillsammans.
Det va mysigt att få ha dom två godingarna för mig själv 😊❤️
Alltid lika roligt att umgås med dessa två.
Den ena kompletterar den andra så bra.
Hur kommer det sig att vissa personer bara strålar av ljus och kärlek medan andra får anstränga sig för att kunna bjuda på ett enkelt leende?
Jag är tacksam för att jag har en så fin familj.
Tänk att vissa nästan aldrig träffar dom som man växt upp med eller har delat en stor del av sitt liv med.
Jag har tur som kan säga att min bästa vän oxå är min syster.
Jag kan oxå säga att en av mina nästa vänner känns som min syster hehe även om vi inte delar samma blodslinje.
Tacksam är rätt ord.
Imorgon ska jag koka lite ingefärsdricka....bra för magen och hela kroppen.
Det är lite tråkigt att göra men det gör så mycket gott för kroppen att alla egentligen borde ta en två shotar varje dag.
Jag hittade ytterligare en julklapp idag.
Nu är det bara några till sen är jag klar...nice.
Stressen som kommer med julen börjar lägga sig nu.
Jag ska försöka njuta av hela december och verkligen ta vara på dagarna.
Innan jag vet ordet av det så är det dags att återgå till jobb.
Nu piper tvättmaskinen, dags att jobba lite.
Ha en underbar kväll allihop.
Kuratorn
Nu sitter jag här och inväntar mitt möte med kuratorn.
Det är en hel del jag känner att jag behöver prata om idag.
Se vissa saker klarare, från ett annat perspektiv.
Positiv och negativ energi, vad är det egentligen?
Det som känns rätt just nu kanske inte är det som är bäst för mig sen.
Men det är så livet är eller hur, både upp och ner.
Vissa dagar är fortfarande jobbiga, en el del faktiskt.
Men jag känner mig lite starkare för var dag som går.
Idag känns mitt knä ganska bra.
Jag kan nästan gå helt normalt.
På måndag ska jag in till sjukhuset för en magnetröntgen och sen får vi se om det har blivit några skador på korsband eller minisk.
Det va ju inte precis det bästa som kunde hönda just nu, men man får ta vad som blir givit till dig.
Det nya läkarintyget blev inskickat till försäkringskassan när jag va hos Martin, igår ringde min NYA handläggare.
Hon va av en helt annan värld får jag säga.
Det som va viktigast för henne va att poängtera att jag minsann inte bestämde reglerna här, utan jag va tvungen att ha hennes godkännande om jag skulle ha någon arbetsträning.
Jag fick andas väldigt djupa andetag under det där samtalet kan jag säga.
Men jag stålsätter mig till nästa.
Tröttsamt är det bara.
Hej mitt vinterland
Du för med dig en jäkla massa elände.
Inte en gång utan två gånger ramlade jag på isen.
Andra gången vred jag mitt knä så illa att det nu är helt uppsvullet.
Det gör ont ont ont men jag ska se vad min sköterska säger nu strax.
Jag sitter just nu och väntar på den fruktade sprutan.
Inget jag egentligen vill göra men ett ont måste.
Viktor ringde till mig igår och sa att Lava hade gjort illa handen i pulkabacken.
Den va alldeles svullen och hon kved en del.
Enligt läkaren så va det bara en sträckning så vi får väl lita på hans ord.
Imorse hade hon fortfarande ont men ville ändå till skolan.
Jag lämnade in mitt nya sjukintyg innan.
Mötet med min läkare gick väldigt bra.
Han förstod mig helt och hållet och höll med om att jag skulle vara lite mer sjukskriven.
Samtidigt så ville han ändå ha klartecken från försäkringskassan.
Ojoj nu kallar dom på mig.
Återkommer snart!!
Skogspromenad med Fia o Barnen
Jag och Sofia tog med barnen ut på en skogspromenad igår.
Tanken va att vi skulle plocka lite svamp men det va rätt fattigt på den fronten.
Så vi fikade istället, det va minst lika mysigt.
Det va mysigt men otroligt kallt får jag säga.
Jag blev chockad av hur mycket jag faktiskt frös när vi va på väg mot bilen.
Jag konstaterade att jag måste investera i ett par riktigt varma vantar.
Kylan är det som lite bestämmer när vintern är här.
Det är ungefär som att vädret vill säga välkommen vinter och hejdå höst.
Inga fler varma färger.
Inga plötsliga vindar med värme.
Endast kyla.
Endast mörker.
Det enda som jag egentligen omfamnar när det gäller vintern är julen.
Alla ljusen som glimmar.
Dom inger hopp på nåt sätt.
Den ljuva musiken som sprider glädje i dom flesta hjärtan.
Spänningen i att hitta den perfekta julklappen till dom som står dig nära.
Imorgon är det julskyltning i Råå och jag funderar på att åka dit.
Det ska tydligen vara väldigt fint.
Vi får se vad man känner för då.
Först och främst är det simträning för tjejerna.
Nu håller jag kväll.
Det gör katterna oxå 😊
God kväll!!
God morgon!
Dricker mitt te och spanar på molnen...när som helst kommer nog solen fram.
Jag känner efter, hur mår jag idag?
Ganska bra kommer jag fram till.
Jag har tagit Nova ledig från förskolan idag, vi ska ha en mysdag bestämmer vi oss för.
Vad som händer vet vi ej, det får dagen utvisa.
Idag ska vi fånga dagen, ja det låter bra.
Hej så länge
Drömmarna
Jag har sagt förut att mina drömmar har varit min tillflykt när det varit som jobbigast.
Det är inte längre en sanning.
Alla jobbiga känslor som gestaltar sig under en dag kommer tillbaka 1000 gånger starkare under natten.
Inatt va det jobbigare än vanligt.
Jag återvände till dagen då domen kom.
Jag upplevde plågorna som cellgifterna kom med.
Jag kände smaken av avsky för en horribel sjukdom.
Jag kände ångesten som kom efter varje behandling.
Sen tog drömmen en plötslig vändning.
Nu låg jag i ett rum och hörde kulorna smattra mot väggen.
En bomb slängdes in genom fönstret till rummet där jag befann mig.
Den landade på mitt täcke.
Allt jag gjorde va i slowmotion.
Jag visste att jag va tvungen att slänga ut den igen....annars skulle den sprängas.
Då skulle mitt liv vara över.
Det gick så långsamt, med varje rörelse jag gjorde så steg min ångest och paniken infann sig.
Vad försöker mitt sinne säga mig?
Är det så enkelt som att vi lever under ett hot nu för tiden.
Terrorister.
Al-Qaida.
Boko-Haram.
Är det hotet som mitt sinne vill förverkliga.
Eller är det nåt annat?
En del av mig vill analysera sönder mina drömmar.
En del av mig vill bara blunda för allt som kommer i min väg.
Jag måste hitta balansen.
I livet.
I själen.
Först då är jag hel.
En dag i taget, ett steg åt gången.
Förflutet
Mycket blev sagt idag hos kuratorn.
Det va några jobbiga saker och en del positiva saker.
Jag konstaterade att jag har en hel del i mitt bagage som hindrar mig från att kunna släppa det dåliga och gå framåt.
Alla människor har ett bagage.
Där lägger man dom jobbiga händelserna.
Där lagrar man minnena dom man kanske helst vill glömma.
Jag har under en tid nu tänkt och resonerat omkring vissa saker i mitt förflutna.
Det är inte konstigt ansåg min kurator.
Samma känslor som jag hade då känner jag nu...därför sugs jag tillbaka till den tiden.
Min lösning är enligt kuratorn att jag fokuserar på nuet och mina känslor omkring det jag går igenom just nu.
När jag sen känner mig redo så ska jag ta tag i mitt förflutna.
Jag vet inte om jag bara kan lägga det åt sidan just nu men jag måste försöka.
Jag blir mer och mer säker på att detta är rätt väg att gå, att prata med en kurator.
Man inser inte hur mycket man behöver lasta ur sig förrän man öppnar sig.
Jag vill inte ha dessa känslorna som just nu kretsar i mitt inre.
Jag vill inte må som jag gör nu för tiden.
Jag vill inte att andra mår dåligt för att jag gör det.
Det är mycket som jag inte vill men jag försöker att se allt från den ljusa sidan.
Allt kommer bli bättre.
Det är jag säker på.
Nu håller jag kväll.
Imorgon blir det sjukhusbesök igen.
Tystnad
Idag är det dags för besök hos kuratorn.
Hur känns det då?
Fortfarande känner jag att jag har en mur framför mig, jag hoppas att kuratorn och jag ska plocka ner den sten för sten.
Jag har lovat mig själv att vara öppen och jag ska verkligen försöka att vara det.
Det är för min egen skull jag är där ju.
Viktor ringde igårkväll och gav mig glada nyheter. Han skulle hjälpa Peter med en sak så han undrade om jag kunde ha barnen...det tackade jag glädjeligen ja till.
Ju mer tid jag får med dom är jag tacksam för.
Snart ska jag ju förhoppningsvis tillbaka till jobb och då kommer jag få betydligt mindre tid med dom. Det kommer vara en jobbig tid men samtidigt är det så det måste vara.
Jag ska njuta av tiden så länge som möjligt.
Nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe och titta på nyheterna.
Det är hemsk vad som händer runt om i världen men jag är glad att vi slår tillbaka...hoppas det är över snart och vi kan se tillbaka på det som en hemsk mardröm.
Trött!!
Jag vaknade imorse med en ilsken huvudvärk.
Alarmet verkade skratta åt mig och retsamt motivera mig att våga sätta min varma fötter på ett iskallt golv.
Jag lekte med tanken att "försova" mig....drog upp täcket till hakan....för att sedan inse verkligheten och gå upp.
Fingrarna aktiverade vant bluetoothen på mobilen.
Lugna toner från "lilla grisen" fyllde köket och det kändes som jag långsamt vaknade till liv.
Resonerade med mig själv om jag skulle ta en kopp kaffe eller om jag skulle vänta till jag anlände till Fia.....jag beslutade om det senare alternativet.
Barnen letade sig upp ur sina sängar och tog sin plats vid matbordet.
Långsamma tuggor och en del trams fick mig att känna den bekanta känslan sv irritation och stress.
Jag begravde känslan och förklarade att vi skulle bli sena om tuggorna inte ökade takten och tramset reducerades till 0.
Det verkade som att informationen gått fram och allt flöt på bra.
Jag kände efter....jo huvudvärken är fortfarande kvar.
Jag bäddade först Novas säng och sedan min, dagen blir inte komplett om hemmet lämnas utan att sängarna är bäddade.
Frukosten är klar och tandborstningen påbörjas med borstning av hår samtidigt.
Ibland förvånas jag av hur effektiva vi kan vara när vi vill.
Pyjamas av...kläder på.
Klar.
Så ser en morgon ut hos oss.
Nu sitter jag här i min fåtölj och känner efter...jo huvudvärken är tyvärr fortfarande kvar.
Den har fått sällskap av lite magont och allmän seghet.
Huvudet känns lite luddigt just nu....skönt att det är kväll och alla måsten snart är över för dagen.
Hoppas dagen har varit till er belåtenhet.
God kväll.
Kul på kalas 🎉
Nova med bästisen 😊
Söndag!!
Hemma igen efter simträningen.
Barnen badar och ska göra sig fina till kalaset om nån timme.
Jag dricker en varm kopp te och reflekterar över lugnet som infinner sig.
Det känns som att det kan bli en ganska bea dag idag.
Jag har lite oro över att jag ska spendera nästan 3 timmar med massa andra föräldrar.
Jag vet att dom 3 timmarna kommer bestå av ledsna blickar, nyfikna frågor.
Men det är bara att stålsätta sig.
Jag har ju rätten att säga nej oxå, det vet jag.
Men det är en bea egenskap som jag inte riktigt besitter än....att kunna säga stopp...Nej!!
Jag hör barnen skratta där uppe, jag blir varm i kroppen.
Deras oskuldsfullhet är så inspirerande ibland, oftast.
Jag vill oxå ha deras tänk, ingen oro för något.
Deras vanligaste problem är vilken klänning deras Barbie ska ha.
Idag ska jag bestämma....vilken färg min själ ska ha.
Jag väljer guldfärg med glitter och paljetter...för idag är en sån dag.
Tacksamhet!!
Jag vaknade imorse av nyheten att något hemskt hade hänt.
Onska är något som finns runt omkring oss varje dag.
Den existerar där ljuset inte når.
Den visar sitt fula tryne allt för ofta nu för tiden.
Frågan jag ställer mig är: vad kan JAG göra för att slå tillbaka?
Jag ska göra goda gärningar, osjälviska gester.
Jag ska försöka ta ljuset ditt mörkret är som starkast.
Framför allt ska jag påminna mig själv lite oftare om allt jag har runt omkring mig, allt jag är så tacksam för.
Så här kommer det, nu slår jag tillbaka.
Jag är tacksam för mina barn.
Dom är ljuset i mitt liv när det är som mörkast.
Dom ger mig styrka när jag är svag.
Dom är min mening med livet.
Jag är tacksam för den glädje och värme som våra fina katter ger oss.
Vi har haft tur som fått dessa snälla, sociala och keliga familjemedlemmarna.
Nova har haft lite svårt att somna nu på sista tiden, då hjälper Gizmo mer än gärna till.
Dom två har en speciell kontakt, vänskap.
Jag är tacksam för min älskade syster Romina.
Hon är en frisk vind en varm sommardag.
Hon är en av dom smartaste personerna jag känner.
Jag kan alltid bolla idéer med henne.
Jag kan skratta med henne.
Vi kan gråta tillsammans.
Vi är systrar och bästa vänner, det är något jag är så otroligt tacksam för.
Jag är tacksam för alla i min familj, varenda en.
Vissa träffar man oftare än andra men det kvittar för mig.
Min familj är en stolthet som jag bär med mig i alla krig.
Dom är mitt vapen som jag plockar fram när ondskan hotar.
Jag vet att jag inte säger det allt för ofta...men jag älskar varenda en från djupaste av mitt hjärta.
Jag är tacksam för att jag bor i vårt fina land.
Vårt land som gjort det möjligt för mig att kämpa mot denna hemska sjukdom.
Vårt land som ger mig en trygghet som inte alla har eller någonsin kommer att få.
Jag är tacksam för mina vänner.
Dom finns där för mig när jag behöver dom och jag är där för dom oavsett vad.
Jag är bortskämd egentligen, jag har så många fina vänner i mitt liv.
Jag uppskattar var och en för vem den är.
Alla har så fina egenskaper och jag önskar verkligen att jag hade mer tid att spendera med var och en.
Men det är just det som gör dom till mina vänner . Det finns inga krav gentemot varandra.
Vi ses när vi kan och uppskattar dom stumoderna vi fär tillsammans.
Det är så mycket i mitt liv som jag är tacksam för.
Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst men jag väljer att spara resten till nästa tillfälle.
Gör mig en tjänst.
Ta en minut eller två och tänk efter vad DU är tacksam för.
Om det finns en sak i ditt liv som är jobbig eller negativ så lovar jag dig...tänk efter....så finner du 10 saker som är positiva.
Det goda vinner alltid över det onda, det måste ju vara så.
Om vi slutar tro på det, vad finns då kvar.
Mina tankar går till alla som blivit drabbade i Frankrike.
Tillsammans är vi starka.
Men en sak vet jag, kärleken och godheten hos människan övervinner alltid hatet och ondskan.
Från djupet av mitt hjärta, från det innersta i min själ....det tror jag, det vet jag.
Mys pys
Ibland får man mysa till det.
Kasta bollen så fångar jag.
Samtalet ägde rmin för ungefär 1 timme sedan.
Jag stod ganska handfallen efteråt.
Vet inte vad jag ska säga egentligen.
Gick det som jag förväntat?
Nej det kan jag inte säga.
Lisbet bollade effektivt och snabbt över bollen till min läkare som det proffs hon är.
Det är ju upp till min läkare hur länge han vill sjukskriva mig.
Jag förklarade för henne vad Martin hade sagt, att det va försäkringskassan som ville ha en rehabiliteringsplan och det va därför han va tvungen att skriva in det i läkarintyget.
Hon verkade oförstående till detta påståendet.
Så arbetare faktiskt inte dom på försäkringskassan menade hon.
"Så det du vill säga är alltså att jag måste prata med Martin igen om detta?"
"Ja det är korrekt." Svarar hon vänligt.
"Då kan jag säga till honom då att jag har pratat med dig och att du inte har några invändningar mot att jag är sjukskriven ett tag till!"
"Nej alltså det är ju inte så jag menade."
Lisbet börjar bli lite obekväm.
"Men du sa ju precis att jag skulle ta detta med Martin. Du sa ju precis att ni inte hade några problem med en lite längre sjukskrivning."
Lisbet är tyst.
Hon harklar sig och fortätter:
"Det är ju helt och hållet upp till din läkare hur länge han vill sjukskriva dig, det har inte vi med att göra. Allt jag kan råda dig att göra är att prata med honom."
"Så du menar alltså att jag INTE kan hänvisa till er när jag pratar med honom."
"Precis" Lisbet låter nöjd.
Jag förklarar för Lisbet att jag inte vill hamna i en situation där jag ska försvara det faktum att jag inte är redo att gå tillbaka till jobb.
Hon förstår.
Jag förklarar även att jag inte vill börja arbeta direkt utan hellre vill börja med arbetsträning.
Då måste hon koppla mig vidare till någon annan som har hand om det.
Jag blir trött.
Men även om jag är uthållig så kan jag aldrig hålla jämna steg med en mästare.
Lisbet arbetar med detta dagligen.
Hennes jobb är att trötta ut motståndaren tills bollen är i mål.
Det är ganska lustigt faktiskt.
Djävulen har tagit semester ett tag.
Nu har en ny motståndare tagit på sig handskarna.
Vad händer om djävulen beslutar sig för att avsluta sin lilla semester, han vill tillbaka in i matchen.
Vad gör jag då??
Allt jag vet är att jag ska ta på mig handskarna, knyta skorna.
Mathen är inte över förrän jag säger att den är det.
Jag skrattar för mig själv.
Jag har kämpat mot cancer.
Försäkringskassan är väl ingenting då.
Men cancer har ingen röst.
Cancer är en tyst fiende.
Försäkringskassan är en röst i andra sidan av luren.
Dom är ett brev på posten.
Men dom är minst lika dödliga som den tysta fienden.
Jag spottar i nävarna och kavlar upp armarna....jag är redo.
Kriget har börjat
Ungefär så känns det nu.
Försäkringskassan har varit ganska passiva under den mesta tiden av min sjukskrivning, men nu är det dags att börja jobba igen tycker dom.
Det är svårt att förklara för en byråkrat hur jag mår och känner....men jag ska göra ett försök imorgon.
Det tråkigaste av allt är dock att allt handlar egentligen om vem du får som handläggare.
Är det en tvär envis människa som har egna problem är chansen betydligt större att detta kriget blir långvarigt.
Jag hoppas att den här Lisbet som jag har blir tilldelad är en sympatisk människa som är någorlunda insatt i rehabilitering efter en cancersjukdom.
Jag ska inte döma ut henne på förhand utan ska ge henne en chans...hoppas hon gör detsamma.
Igår va jag hos kuratorn.
Det va....underligt.
Jag har ju varit och pratat med en KBT terapeut innan men detta va lite annorlunda.
Jag vet ju inte vad jag egentligt ville få ut av detta besöket, det vet jag fortfarande inte.
Det kändes som att det bara va jag som pratade, jag behövde antagligen det.
Konstigt nog va det inte samtalet om cancer som fick mig att krackerlera.
Det va när vi kom in på min svarta period som jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken.
Hon frågade mig om jag har varit nedstämd under en längre tid innan detta inträffade.
Jag svarade med en nick.
Hon ville veta mer.
Jag började berätta om en negativ spiral som jag inte kunde ta mig ur.
Jag berättade om mina svarta tankar som envist belägrade min hjärna.
Jag berättade att jag är livrädd att jag ska hamna där igen.
Jag känner hur klumpen i magen vandrar upp mot halsen.
Tårarna letar sig fram och seglar ner för kinderna.
Jag ber tyst om ursäkt, känner mig skamsen.
Kuratorn räcker mig en servett och säger att jag inte behöver be henne om ursäkt.
Jag samlar mig och fortsätter berätta.
Jag pratar om oändliga kvällar av svarta tankar.
Berättar om nätter av tårar och ångest.
Berättar om hur allt vände när jag insåg att jag behövde ha hjälp.
Hon frågar mig om jag behöver hjälp nu?
Jag nickar beslutsamt.
Hon bokar in en ny tid till mig, detta kommer ta ett tag meddelar hon.
Det känns underligt när jag går därifrån.
Jag har fortfarande min rädsla där men jag kan dock ana en ljusglimt där framme.
Jag vet att varje liten ljusglimt kommer nånstans ifrån.
Nu ska jag bara hitta källan.
För den finns där, det vet jag.
And so it begins....
Nu känner jag att jag måste smygbörja med att fira jul.
Jag vet att jag brukar säga att jag stör mig ganska mycket på när alla affärer börjar sälja julsaker för tidigt....men nu känner jag väldigt stark att detta är rätt.
Det är nåt med julen som gör mig glad och samtidigt ledsen.
Julen är en väldigt viktig högtid för mig.
Inte för att det är en religiös högtid.
Inte heller för att man uppskattar bjällerklang och glögg.
Det är viktigt för mig för att det är en tid då jag känner som mest ro i min själ.
Det är nåt med alla ljus, musiken och stämningen som gör att jag blir sådär mossig inne i mitt innersta.
Jag blir lugn.
Det är inte så ofta jag är lugn nu för tiden så jag välkomnar det.
Jag åkte till gekås idag.
Det va mycket folk som vanligt men jag tyckte ändå att det gick väldigt smidigt.
Jag åkte med dom alldeles förträffligt underbara Bodel och Ann-Britt.
Det har blivit en liten tradition att vi åker upp där innan jul.
Jag uppskattar verkligen att vi kan fortsätta göra sådana saker.
Vissa människor är bara så enkla att vara med, inga krusiduller hehe.
Det gick bra men det blev dock ett dyrt besök.
Konstigt nog så har jag inte direkt ångest över nåt av det jag köpte.
Tror det har med personlig insikt att göra.
Jag handlade inget som inte kommer användas, därför behöver jag inte ha ångest över nåt heller.
Det blev en del julklappar inköpta, bara några kvar nu.
Jag försöker undvika den bekanta känslan av stress när det kommer till julklapparna.
Jag tonar ner allvaret i det hela...det hjälper faktiskt.
Julklappar behöver inte kosta en förmögenhet.
Dom ska komma från hjärtat.
Det ska finnas en tanke bakom paketet, inte bara en prislapp.
Det uppskattar jag iallafall.
Jag hämtade barnen när Ann-Britt lämnat av mig.
Dom fick ta del av några saker redan nu, väldigt uppskattat.
Våra barn är så tacksamma.
Nova undrade om det inte fanns fler presenter hehe...så så tacksamma är dom hehe.
Lava sa i och för sig till henne att det inte va trevligt att säga så.
Hon sa att man skulle vara tacksam för det man fick (mamma blir stolt).
Då sa Nova att hon bara undrade ju, men hon va ändå glad för det hon hade fått hihi.
Jag är alltid glad för det jag får, oavsett vad det är.
Det är en fin gest när någon tar sig tiden att leta upp något som passar till just mig.
Det är omtanke av allra högsta grad.
Jag skämde bort mig själv med blommor idag.
Ett litet pris att betala för att få njuta av nåt så vackert varje dag.
Nu ska jag krypa ner under täcket och blunda.
Jag känner att det kommer bli en bra natt.
Positiv energi gör underverk ☀️
God natt mina vänner
Ta hand om dig
Va säker!!!
....masken
Bilen rullar sakta in genom grindarna.
Jag känner att det blir lite svårare att andas.
Ögonen fladdrar fram och tillbaka...letar.
Där ser jag den, en plats är ledig.
Jag parkerar och blundar ett tag, måste samla mig lite.
Blir irriterad på mig själv för att jag är så här svag, så här liten.
Vill skaka om mig själv och säga "ta dig samman, du fixar detta".
Tar ett djupt andetag och kliver ut bilen.
Mina fötter känns som två cementblock.
Dags att sätta på masken, ingen får se hur jag mår.
Tänker tillbaka till när jag stod framför spegeln och försökte le, det måste ju se naturligt ut.
Men jag är ju en naturbegåvning när det gäller att ta på sig masken.
Ibland är jag bara för bra, då glömmer jag att ta av den.
Det är skönt att inte vara sig själv ibland, få lov att låtsas lite.
Jag närmar mig dörren och hjärtat slår hårt.
Jag vill inte gå in, jag vill inte.
Mötet en kollega, nickar försiktigt åt hans hälsning.
Nu är jag inne.
Blickarna dras till mig, jag känner det som en knytnäve i magen.
"Var är listorna"?
Jag vill bara fylla i pappret så jag kan gå därifrån....måste hitta rätt bara.
En klapp i ryggen.
En kram.
Ledsamma ögon möter mina och jag ler för att visa att dom inte behöver vara ledsamma.
Vill inte vara orsaken till att nån känner sig ledsen eller besvärad.
"Hur är det med dig?"
"När börjar du jobba igen?"
"Är allting klart nu?"
Frågorna träffar mig som en kulspruta, måste titta efter...känna efter....blev jag träffad?
Sluter ögonen och konsentrerar mig på att andas.
Försöker formulera fram ett svar....det smakar bittert i munnen.
Men lögnen sitter som vanligt framme på tungspetsen.
Känner den varma känslan sprida sig i kroppen....NEJ!!! Inte nu.
Vet inte var jag ska ta vägen....Ser dom att jag håller på att avlida av värmen inom mig.
Måste dölja, dom får inte se paniken som bubblar inom mig.
Rättar till masken mentalt och klistrar fast leendet.
Lämnar över papperna till ansvarige.
10 min har gått och det känns som en evighet.
Tittar mot dörren som känns väldigt avlägsen.
Frågorna och ryggdunkningarna fortsätter...vill...ut....nu.
Jag ursäktar mig och försöker behärska mig.
Vill bara springa mot dörren och aldrig titta bak.
Men om jag vill behålla masken så måste jag behärska mig, så jag går lugnt och fint till dörren.
Den friska luften är välkomnande.
Solen skiner igenom molnen och jag tar av mig masken.
Nu ser jag klart igen.
Får se hur lång tid innan masken måste på igen....bäst jag har den nära till hands.
Söndag!!
En speciell dag idag, det är fars dag.
Jag måste säga att jag är så tacksam att min pappa är just MIN pappa.
Det finns bara en som han och han är älskad.
Han behöver egentligen ingen dag för att veta att han är älskad, eller ja det hoppas jag iallafall.
Grattis på fars dag iallafall pappa!!
Tillsammans är vi starka.
Jag vet att du går igenom en jobbig tid du oxå...men jag vet att du kommer fixa det galant.
Imorse va det simträning för barnen.
Vi passade på och ta en groupie 😊
Jag är så tacksam för mina små busfrön.
Just nu är dom väldigt retliga mot varandra, syskonkärlek hehe.
Efter maten idag så kände vi oss lite rastlösa.
Det blev en tur hem till Fia så barnen kunde leka.
Man lurar sig själv lite nu när det blir mörkare fort.
Man tycker att det är för sent för sådana besök.
Men vem bestämmer när det är för sent?
Jag tycker det är jättekul när man kan träffas så där spontant.
Imorgon blir det ett samtal till vårdcentralen tyvärr.
Har haft ont i magen nu i två dagar och fått känningar till urinvägsinfektion igen.
Man blir ganska uppgiven när det händer men det är bara att ta tag i det igen och se om jag kan få en bättre medicin denna gången.
Det är kanske något annat som gör att infektionen kommer tillbaka, vill gärna gå till botten med detta.
Nu ska jag läsa lite i min bok och dricka mitt te.
Just nu i denna stunden så mår jag bra, jag håller kvar den känslan ett tag till ikväll.
Ät grönt och va rädd om dig själv och våra djur.
Visdomsord
Det enda vi egentligen behöver är att äta, dricka och andas.
Detta är vad som krävs för att kunna leva...eller rättare sagt för att kunna existera.
Vad krävs egentligen för att vi ska kunna säga att vi lever??
Är det att vårt hjärta slår?
Är det att vår hjärna skickar elektriska stötar till våra nerver, vår kropp?
Är det att vi är medvetna om vår existens?
Vad är viktigt och vad kan man vara utan?
Jag vet att jag lever när jag ser mina underbara barn.
Jag vet att jag har gjort nåt bra med mitt liv när jag ser deras glittrande ögon.
Jag lever inte för att kunna köpa den senaste mobilen.
Inte heller bryr jag mig om att äga några märkeskläder.
Det är inte längre viktigt för mig att ha ett stort fint hus.
Dessa sakerna kan aldrig ge mig det jag får av mina vänner och min familj, det är dagens sanning.
Dessa sakerna kan inte säga till mig "jag älskar dig".
Inte heller kan dom torka mina tårar när jag gråter.
Jag kan aldrig dela en glad nyhet med dessa materiella sakerna och få en respons, ett leende.
Varför anser vi att dom är så viktiga då??
Varför räcker det inte med det vi redan har?
Jag är ute efter en känsla när jag tänker på vad jag vill ha och vad jag behöver.
Känslan är trygghet.
Tryggheten att jag har det jag behöver.
Tryggheten att jag kan komma hem till ett hem som räcker ut en varm välkommen hand.
Tryggheten att jag har mat som jag mår bra av.
Jag vill inte ta den tryggheten för givet, det borde ingen göra.
Jag är endast tacksam för att jag får ta den känslan och förvara den, hålla fast vid den.
Håret växer som bara den nu.
Det är en lättnad samtidigt som det känns konstigt.
Jag känner mig lite vilsen faktiskt.
Jag har nästan alltid haft långt hår.
Det har varit en del av mig, min person.
Nu har jag varit utan hår så länge att min person har ändrats.
Nu är jag inte längre Bella med långt hår.
Nu är jag någon annan.
Men det är okej!!
Jag kommer hitta mig själv igen.
Okej då!!
Jag får se om detta hjälper.
Måste få prata.
Måste få öppna mig, skrika ut all det mörker som gnager i mig.
När man pratar så släpper man in ljuset.
Det är precis det jag tänker göra.
Bli bländad av ljuset.
Så på med solglasögonen så kör vi.
Drömmar!!
Den frasen glömmer man lätt bort.
Den frasen är otroligt viktig.
Inte viktig att säga utan att leva efter.
Du glömmer bort dig själv i all stress.
Du sätter alldeles för höga krav på dig själv, dom många gånger är omöjliga att uppnå.
Du tittar dig i spegeln och fnyser åt personen som stirrar tillbaka.
Älska dig själv för den du är, om inte du gör det kommer ingen annan heller göra det.
Då kommer du få leva hela dit liv med att upprätthålla en fasad.
Då kommer ingen se när du gråter, och heller inte kunna omfamna dig när du behöver det som mest.
Du är den du är...va stolt över dig själv.
Jag har hela mitt liv satt upp krav som jag inte kunnat uppnå.
Detta gjorde jag för att jag skulle påminna mig själv om att jag inte dög, att jag inte skulle tro nåt om mig själv.
För om du faktiskt klarar av ett mål du satt upp betyder det hopp.
Hopp om en ljusare framtid.
Hopp om ett lyckligt liv.
Hopp om kärlek.
Jag ville inte ha hopp, för det gick hand i hand med besvikelse.
Besvikelse är något jag kännt allt för ofta.
Besvikelse fick jag känna på den där dagen, den 12 mars.
Men jag kan vända på det oxå, att besvikelse går hand i hand med hopp.
Hoppet är det sista som överger människan sägs det.
Det har inte övergett mig iallafall.
Jag är hoppfull, även om det inte alltid låter så.
Det jag har lärt mig är att det är så här det känns att leva.
Det är detta som kallas livet.
Därför kan man inte se ner på sig själv.
Så länge du gör det bästa av det du har blivit given...så ska du vara stolt över dig själv.
Många kan vara bättre än dig på många saker.
Men vet du vad du är bäst på?
Att vara dig själv!!
När du känner att du inte duger, att du är sämre än sämst.
Tänk då på dom som älskar dig....dom älskar just DIG...för att du är du.
Jag vågar älska mig själv, även när det är som jobbigast.
För jag vet.
Jag har gjort det allra bästa med det som han där uppe gav mig.
För det är jag stolt över mig själv.
För det älskar jag mig själv.
För det ger mig hopp.
Övernattning i stan
Det blir en natt hos min kära syster inatt.
Svårt att få ihop det med alla dom man vill, men då får man helt enkelt ta vara på tillfällena som ges.
Just nu sitter jag på Helsingborgs bibliotek och dricker en kopp kaffe.
Människorna går i rask rakt runt omkring mig.
Mina tankar dränks i sorlet av röster överallt.
Vad tänker dom just nu?
Kvinnan och mannen som försiktigt undviker varandras blickar.
Tjejen som argt knappar på sin mobil medan hon smuttar på sitt te.
Den äldre damen som noggrant viker ihop sin tidning endast för att vika upp den igen och sedan göra om samma sak.
Vad är det för tankar som målas upp i deras inre?
Är dom lyckliga?
Har dom ett givet mål med sitt liv?
Oroar dom oxå sig för morgondagen?
Här är jag bara en i mängden, bara en tjej som dricker sitt kaffe och knappar på sin mobil.
Visst, jag skiljer ju mig lite från mängden med mitt korta hår....men ändå.
Det är skönt!! Att inte behöva bli förknippad med min sjukdom.
För första gången på länge känner jag mig faktiskt som "en i mängden".
Jag tänker hålla kvar den känslan om det är okej.
För jag vet inte när den kommer nästa gång..förhoppningsvis snart.
Försök att se livet från den ljusa sidan....allt blir så mycket lättare då.
Vad krävs!!!
Jag säger att jag inte kan.
Dom säger att du kan visst.
Jag säger att jag inte kan.
Dom säger att du måste försöka.
Jag säger att jag inte kan.
Dom säger du har inget val, bara gör det.
Vad är det som krävs för att man ska räknas som icke arbetsduglig?
Om jag har ett brutet ben så är det självklart.
Men om jag har en bruten själ då, är det inte lika självklart då?
Det känns inte rätt att jag ska behöva tigga på mina bara knän om att få lite tid till.
Men knän är redan slitna, dom har redan blött vad dom ska.
Mitt sinne är förgiftat, hur ska jag kunna förklara?
Hur ska jag kunna få dig att se?
Tittar du noga så ser du ett leende.
Tittar du ännu närmre så ser du smärta i mina ögon.
Ögonen ljuger aldrig kära vän.
Här inne välkomnar ångesten mig.
Den möter mig med det där välbekanta flinet.
Flinet övergår i ett grin när jag känner illamåendet bubbla i magen, jag känner mig svag.
Hon tar fram den "lilla" sprutan och klämmer mitt ben.
Hon behöver få tag i lite fett så att kroppen kan absorbera medicinen.
Nålen går in och det svider när hon sakta trycker in vätskan.
Hon försöker prata om nåt annat för att distrahera mig.
Jag hör bara mitt eget blod susa i öronen.
"Så där då va det klart" hör jag henne säga...jag andas ut.
Med ett leende säger hon " nästa tid är den 24 november ", hon hade lika gärna kunnat slå mig där det nu fina plåstret sitter.
Lev i nuet....lev i nuet....jag upprepar orden för mig själv.
Vill inte tänka på den kommande ångesten...inte nu iallafall.
Nu vill jag bara gå ut och andas in den friska höstluften.
Jag vill fylla mina lungor och andas ut allt det onda.
Jag tackar för mig och stänger dörren bakom mig...nu är det över....för stunden.
Normalitet
Snart ska jag återgå till det "normala".
Det vill säga, jag ska börja arbeta.
In i ekorrhjulet.
Inte tänka...bara göra.
Men om jag inte tillhör den kategorin då?
Om jag inte är "normal" då, vad ska jag göra då?
Vad anses vara en normalitet?
Är det att vakna 10-15 ggr på en natt helt genomsvettig?
Är det att få kvälvningar när någon tar på sig lite handsprit?
Är det att vilja skrika för högan sky när någon tänder en cigarett?
Normalitet!!! Smaka på ordet.
Det som är normalt för dig kan ju vara helt befängt för mig.
Vad är benämningen på en normalitet?
Jag känner mig långt ifrån "normal".
Jag blir känner mig som ett rådjur stirrandes in i strålkastaren när någon nämner ordet ARBETE.
Inte för att jag är lat.
Inte för att jag vill leva på skattebetalarnas pengar.
Inte för att jag vill ha lite extra semester.
Jag är rädd!!!
Rädd för vad som väntar mig.
Rädd för att någon ska säga fel sak och jag ska bryta ihop.
Rädd för att någon ska ha en viss parfym på sig som relaterar till cancer.
Livrädd för att någon ska ha en sjal på huvudet när jag har en "dålig" dag, vill inte börja gråta hur som helst.
Jag är naken i mörkret när det kommer till att börja jobba.
Jag vet att jag inte kan skjuta det framför mig hur länge som helst...men åtminstånde ett litet tag till.
Imorgon ska jag in på sjukhuset för att få ytterligare en spruta.
Det betyder mer smärta, illamående och stress.
Jag måste prata mer med Annika oxå om min sjukskrivning.
Försöka få henne till att förstå att jag inte är redo än.
Sen ska vi diskutera min vistelse på Lydiagården, något jag längtar till.
Det ska bli riktigt skönt att få åka iväg ett tag och bara tänka på mig själv.
Få prata med andra som är i samma situation som jag.
Få lära mig om cancer på ett sätt som gör att jag förhoppningsvis får en känsla av kontroll.
Ser fram emot det helt enkelt.
Jag hoppas på att få en riktigt bra natts sömn.
För att få det så krävs det mycket positiv energi, positiva tankar.
God natt på er!!!
Svåra val
Varför är det mycket lättare att låtsas vara någon annan?
Varför är det lättare att vara den alla andra vill att du ska vara?
Varför känns det fel att säga exakt hur man känner och mår?
Är vi rädda för vad folk egentligen ska tycka och tänka?
Men det är ju vår egen person vi döljer.
Det är JAG som står framför dig.
Ibland känner jag mig naken, utelämnad.
Men det är okej, för jag är jag.
Jag är den jag är...med alla brister och fel.
Jag vågar stå för det jag tror på, det är en del av mig.
Ibland är vi rädda för att ta beslut.
Vi är rädda att det ska bli fel.
Vi är rädda att det ska såra någon.
Men istället så sårar du dig själv...brutalt och om och om igen.
Jag lever med mina val som jag gör.
Jag är stolt över dom val jag gör....jag skäms inte för något.
Varför ska vi skämmas eller må dåligt?
Bara för att någon pekar ett ilsket finger och säger att DU GÖR FEL!!!
Vi är så rädda för att göra fel att vi ibland glömmer att leva.
Vi lever någon annans liv.
Jag vill leva MITT eget liv, idag och imorgon och alla dagar jag har kvar.
Jag vill ta mina beslut utan rädsla och skam.
Jag vill göra det som känns rätt...inte för dig utan för mig.
Jag litar på att hjärtat leder mig rätt!
Va inte rädd, jag tror på dig ❤️
