Ungjävlar....
Alltså ursäkta mig men hur f-n uppfostrar ni era barn?
Oförkämda, uppnosiga och allmänt otrevliga.
Jag blir så sorgsen när jag möter barn med uppenbarliga sår i själen.
Det enda dom vill är att få lite uppmärksamhet...att någon ska se dem.
Var finns föräldrarna i detta?
Jag höll på att köra på en liten kille inte en gång utan två gånger....för att han ville ha uppmärksamhet.
Det enda sättet han visste var att spela "pajas" inför sina kompisar.
Så han körde ut med sin lilla spark framför mig när jag skulle köra ut från hållplatsen.
Hans kompisar skrattade och hejade på honom.
Jag blev skiträdd eftersom jag inte alls va beredd på hans plötsliga manöver.
Jag stannade bussen och gick ut för att prata med honom och dom andra.
"skit ner dig jävla kärring"
Det va väl ett trevligt bemötande.
Jag lade inte ner mer energi på dessa ungar så jag körde iväg.
Jag satt och tänkte medan jag körde.
Hur har dessa barn det hemma?
Vad är det som gör att dom beter sig så här?
Man blir ledsen.
Jag hoppas att våra barn aldrig tar dom orden i sin mun.
Jag hoppas att våra värderingar etsar fast sig i deras innersta.
Jag hoppas att dom känner sig så pass älskade och bekräftade att dom aldrig behöver bete sig så.
Alla barn är som tur inte likadana.
När jag hade kört ett tag så steg det på en flicka i 8 års åldern.
Hon satte sig bredvid mig och åkte in till till Hbg.
Innan hon gick av bussen så kom hon fram till mig och gav mig en ros.
Jag blev helt ställd.
"Tack så mycket" fick jag ur mig.
Hon log och sa "tack för skjutsen" Sen gick hon.
Idag har varit en riktig bergodalbana.
Är så så trött nu.
Ska strax lägga mig.
Sov så gott!!!
75%
Just nu jobbar jag 75%.
Det känns som 200% för tillfället.
Jag va helt slut efter arbetspasset idag, drog benen efter mig när jag hade parkerat bussen.
"Hej hej"
En kollega va på väg till sin buss, det kommer vara jag om några dagar.
Då blir det inte längre tidiga kvällar.
Vet helt ärligt inte hur det ska gå.
Jag hann inte ta nån direkt rast idag (olycka på motorvägen gjorde mig försenad) antagligen är det därför jag går som i en dimma just nu.
Jag slängde i mig maten snabbt för att sen småspringa ner till min buss och fortsätta mitt arbetspass....inte bra alls!!
Magen protesterade rejält, den är van vid att äta i lugn och ro.
Jag har definitivt inte saknat den delen av jobbet.
Jag har dock saknat våra underbara bussar.
Dom är alltid så hela och rena, går som klockor allihop.
Aldrig att det är nåt fel på dom nej.
(Kom precis på att ni inte kan läsa min otroligt uppenbara ironi)
Då är det bra att vi har så bra mekaniker, dom sliter med dessa gamla trötta plåtburkarna...och ibland så lyckas dom.
En och annan svordom tycker jag mig höra från verkstaden när jag går förbi...Men jag bockar och bugar för det jobb ni gör...tummen upp för er.
Jag saknar min egentid.
Just nu är det så mycket kallprat överallt...eller ja det känns så iallafall.
Det är svårt att kunna säga:
"Kan vi inte skippa snacket om vädret och hur dåliga våra bussar är idag"
Fast ibland är jag väldigt sugen.
När jag är som tröttast och bara vill sätta mig i en hörna och vara ifred.
När någon kommer fram och säger:
"Nämen hej Bella, har du börjat jobba igen?"
Då vill jag kunna säga:
"Mmm det har jag, om du ursäktar mig så vill jag vara lite ifred nu."
Men det kan jag inte, dom orden kommer du aldrig höra från min mun.
Jag är alldeles för.....väluppfostrad.
Men visst vill man bara kläcka ur sig sånt ibland.
Detta citatet passar så himla bra in på mig.
Jag ligger just nu i soffan.
Täcket över mig.
Teet står rykande varmt på bordet.
Nån serie är igång på tvn.
Detta är en perfekt kväll....snart somnar jag.
Imorgon är det jobb igen.
Innan jobb så ska jag iväg och träna, jag hann med ett pass idag.
Jag har varit omotiverad när det kommer till träningen.
Detta har visat sig på mindre trevliga sätt.
Mina sömnproblem har blivit värre.
Mina vallningar som hade försvunnit har kommit tillbaka igen.
Huvudvärk deluxe nästan varje dag.
När jag tränade så va dessa besvär ett minne blott.
Så jag måste försöka komma igång igen.
Jag ska vara ärlig, just nu i denna stunden....sä är jag inte vidare motiverad hehe.
Men det är bara att bestämma sig....som med allt annat.
Tänkvärt!!!
Nu mina kära vänner...säger jag godnatt!!
Tröttheten brukar vara något besvärligt för mig....men inte ikväll.
Ikväll är den välkommen.
En dag på sjukhuset
Mellan undersökningar och blodprov så tog jag och Lava en välförtjänt promenad.
Det började regna efter en stund men det gjorde inget...det va skönt.
Regndroppar mot pannan.
Vinden som viskar att nu är våren på väg.
Solen som gömmer sig bakom tunga moln.
Jag och Lava vandrar tillbaka till sjukhuset.
Dags för nästa undersökning....sen är det klart för idag.
⭐️
God morgon
Nu sitter/ligger jag här i soffan och smuttar på mitt kaffe.
Jag försöker att stänga ute alla tankar...det går sådär.
Idag ska jag lämna mina blodprover och sedan göra en mammografi.
Jag vill inte....jag är skiträdd för vad läkaren kommer säga.
Rädd för vad dom kommer hitta.
Oron går inte att ta bort, den är en del av mig.
Jag får helt enkelt lära mig att leva med detta.
Acceptera att vissa dagar är värre än andra.
Den här dagen kommer börja som en skitdag...MEN.....den kommer bli så mycket bättre sen.
Varför undrar ni säkert:
Eftersom min underbara älskade flicka fyller 7 år idag.
Jag och Viktor ska fira henne med en bio och middag ute.
Så jag ska inte låta den här ångesten förstöra den här dagen.
Min flickas födelsedag är tusen gånger viktigare än nåt annat i denna världen.
Så hipp hipp hurra för Lava idag ❤️❤️
En maskros är oxå en blomma
Skenet kan bedra.
Döm inte boken efter omslaget.
Dessa uttryck är väldigt talande.
När jag inte hade något hår så kändes det uttrycket väldigt aktuellt.
Då va det jag som blev dömd.
Då va det mig blickarna drogs till.
Nu är jag inte den personen längre, men känslan sitter kvar i mig.
När någon tittar lite för länge på mig så går handen automatiskt upp till håret, måste bekräfta för mig själv att jag faktiskt har hår nu.
Jag undrar när den känslan kommer överge mig.
Jag tittade på mina peruker idag.
Funderade på om jag skulle slänga dom.
Beslutade att behålla dom, till barnens förtjusning.
Nu kan dom leka "vuxna" som dom själv så fint beskrev det.
Där ser man hur lätt det egentligen är att ta det negativa och göra det till nåt positiv.
Jag kände bara negativitet när jag tittade på perukerna innan....nu kan jag till och med le när jag ser hur barnen leker med dem.
Idag va en lång arbetsdag....för mig alltså.
Började 09.35 och slutade 17.50.
Behöver jag säga att jag är aningen trött nu.
Trots tröttheten hämtade jag ändå flickorna hos Viktor.
Vill ta vara på all tid jag kan få med dom.
Så nu sitter vi i soffan och myser till en film-Ringaren i Notre Dame.
Det är underbart att höra barnens kommentarer under filmens gång.
"mamma, bara för att man ser konstig ut är man ändå inget monster."
"Han ansikte är inte så fint men jag tycker ändå att han är bra."
"Det är inte viktigt hur man ser ut mamma, det är viktigast att man är en bra vän."
Jag känner stoltheten svälla inom mig.
Våra värderingar har satt sitt avtryck i våra barn....och jag är så stolt.
Även en maskros är en blomma, den har skönhet precis som en ros.
Den kanske inte doftar lika ljuvligt men det är fortfarande en blomma.
Välj med omsorg vad eller vem du betraktar som ogräs.
Skönheten ligger i betraktarens ögon.
Tänkte avsluta med några kloka ord.
Måste
Alla måsten trängs i dörrhålet.
Dom vill göra sig hörda.
Vill påminna mig om att dom finns där....hela tiden.
Jag försöker att stänga ute ljuden, känslorna.
Jag försöker.
Tiden räcker inte till....inte ens för att det ska se snyggt ut.
Kalendern svämmar över och klumpen i magen växer.
Hur ska jag hinna med allt, alla.
Jag måste sålla.
Jag måste göra det NU!!
Fan för den här tiden....den räcker inte till.
Bilder
Glad Påsk mina vänner
Glad Påsk
Flickorna ritar och sjunger en liten trudelutt.
Några ägg och några kaniner.
Texten Glad Påsk pryder alla små teckningar.
Efter en stund är allt klart och vi är redo för att gå ut och "påska" lite.
Jag sminkar flickorna och när jag sätter på den fina "duken" på huvudet så säger Lava:
"Åh mamma, ska vi låtsas att vi är såna där fattiga."
Jag blir så ledsen att det är så våra barn ser "tiggarna".
För dom har det blivit en lek...att leka "dom fattiga".
Människosynen är inte längre va det har varit.
Men det är ganska lustigt egentligen.
Å ena sidan så är jag otroligt empatisk när det kommer till dessa människorna som sitter utanför våra affärer.
Å andra sidan så känner jag ett ogenomträngligt förakt när dagens alkis snubblar in i bussen.
Dom är människor i miserabla situationer allihop.....men på nåt sätt så ser jag inte dom som lika.
Omedvetet så behandlar jag dom olika....även fast jag inte vill det.
Hur kommer det sig?
Jag önskar att våra hjärtan va större än våra rädslor och fördomar.
Då skulle vår värld se annorlunda ut.
God natt!!
Glad påsk
Idag är det påsk!
Det ska jag fira med mina flickor.
Vi ska ut i skogen och leta påskägg...precis som förra året.
Jag hoppas att vädret blir bättre annars lär vi bli aningen kalla.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och göra mig klar.
Hoppas ni får en fin påsk med mycket godis 😊
Så liten....
Tidningarna prasslar när åldrande händer tar i dem.
Andetagen är ansträngda och tunga.
Två rullatorer står parkerade alldeles bredvid mig.
Jag tänker för mig själv " vad gör jag här?"
Jag är ung, stark!
Personerna som sitter här med mig har nått sin pension för några är sedan.
Det är väl ganska vanligt antar jag....eller det tillhör normaliteten att äldre personer har lite problem med hjärtat.
Men jag då???
Jag smuttar på kaffet i min mugg.
Det är för varmt, jag bränner min läpp.
Det svider.
Jag känner efter....inser att det inte är min läpp som svider...det är min själ.
Det är den som är bränd.
Det är den som gör ont.
Jag tittar upp och ser en ung tjej komma in i väntrummet.
Jag blir glad för en stund endast för att känna mig aningen dum.
Varför är jag glad över någons olycka, någons sjukdom.
Men det är så det är.
När man är sjuk så vill man ha en samhörighet med någon.
Men vill veta att man inte är ensam.
Hon är ju precis som jag....eller?
Jag väljer att tro det iallafall.
Hon tittar upp och möter min blick.
Jag ler försiktigt och nickar mot henne....som för att säga hej!
Hennes läppar bilade en ansträngt leende medan hennes ögon är fulla med sorg.
Jag tittar hastigt ner igen.
Vill inte se.
Vill inte veta.
Mitt kaffe börjar bli ljummet och jag lyssnar intensivt efter mitt namn.
"Isabelle Dahlberg"
Sköterskan ser vänlig ut.
Jag reser mig, tar hennes hand.
Påbörjar promenaden in mot rummet med maskinen.
Snart är det över, snart är jag klar.
Jag går in i rummet och dörren stängs....Jag är redo.
Tystnaden lägger sig
Ibland glömmer vi att njuta av det där enkla i vardagen.
Solen som värmer ditt ansikte.
Gråsparven som sjunger så vackert.
Doften av växtlighet som vaknat ur vinterns dvala.
Barnens skratt som bubblar upp under en busig lek.
En riktigt god kopp kaffe.
En leende från den du älskar.
Ofta är vi så upptagna med att fånga tiden att vi inte märker hur den slinker mellan våra fingrar.
Hade vi bara sträckt ut våra händer så hade vi sett hur tiden ändå hade runnit mellan våra fingrar.....skillnaden är att vi hade kunnat uppskatta tiden.
Varje dag som går är en dag som vi aldrig kan få tillbaka.
Ibland är den tanken väldigt skrämmande.
Idag är den välkomnande.
Dem är välkomnande eftersom jag känner en uppskattning för livet.
Tänk om vi hade levt för alltid!
Hade den där rosen doftat lika ljuvligt då?
Hade solens strålar smekt din hud så förföriskt?
Hade du älskat med hela ditt hjärta?
Hade du gråtit ut din smärta?
Jag tror inte det.
Jag vill ha den där vördnaden för livet som glimtar till från tid till tid.
Jag vill ha den NU.
Jag vill ha den hela tiden.
Det är då jag lever som mest.
Det är då livet får en mening.
Vissa dagar kan kännas så där oförskämt bra.
Dom dagarna går jag oftast med spända axlar.
Dom dagarna är dom då jag ser mig som mest över axeln.
Dom dagarna håller jag andan.
För jag vet.
Att den känslan av glädje snart kommer bytas ut.
Jag vet att ni tänker "jäkla pessimist" men det har faktiskt varit min verklighet det senaste året.
Den senaste dippen va väl nu när jag fick en kallelse till ytterligare en hjärtröntgen.
Jag fick kallelsen i fredes och ska in på tisdag.
Snabba ryck känns det som.
Till saken hör att jag blev informerad om att den förra röntgen va den sista jag skulle behöva göra.
Då förstår ni min omedelbara oro när jag får en kallelse till....utan förvarning.
Har dom hittat nåt?
Är det rutin?
???? Frågorna är många....svaren är få.
Jag stålsätter mig och går dit där.
Har inte nåt val direkt.
Måste bara föra den där inre dialogen med mina små demoner.
Be dom snällt att inte köra över mig totalt.
Det är nu vi lever, inte imorgon och inte igår....här och nu.
Jag lever.
Jag andas.
Det är min rätt, mitt liv.
Jag kommer kämpa för den rätten...tills...jag inte kämpar mer.
Då kommer jag luta mig tillbaka med ett leende på min läppar...bra jobbat Bella!!!
Bröllop
Igår va det dags för bröllop.
Två själar skulle förenas.
Två liv skulle flätas samman i ett gemensamt öde.
Det är vackert med bröllop.
Det va ett vackert bröllop.
Man blir ju lite sugen själv oxå hehe....men så brukar det ju vara när man befinner sig på dessa tillställningarna.
Barnen va hos mamma så jag hämtade dom vid 21 sen åkte vi hem.
Jag va ganska trött i huvudet som ni säkert förstår.
Det tog inte lång tid innan jag sov gott.
Tröttheten hängde tyvärr i sen när jag vaknade imorse.
Jag är så trött på att vara trött.
Barnen skulle på simträning så jag fick ställa klockan och gå upp...inte kul när hjärnan skriker "gå och lägg dig igen!!!!"
Så jag satt jäspandes och tittade på Lava när hon plaskade som en fisk.
Det som är värst med att vara trött är att inte orka leka med barnen.
Att inte kunna vara närvarande med hela kropp och själ.
Jag älskar mina flickor och jag hoppas att det blir bättre snart.
Nu är barnens dansträning snart klar så jag får avsluta nu.
Ha en fortsatt solig söndag allihop ☀️
Tack
Vilorummet va upptaget när jag kom upp till rastlokalen.
Kände hur min trötthet tog den sista energin jag hade.
Det va ganska många som hade rast, de flesta ville såklart prata med mig.
Jag vill inte alls prata....jag ville bara gå och vara för mig själv.
Jag satt och nickade instämmande när en kollega pratade med mig...jag hörde inte vad han sa men man börjar bli proffs på att avläsa när en nickning och ett Mmm ska inflikas.
Handen slank ner i fickan.
Jag kände nåt, en bit papper.
Jag plockade upp pappersbiten.
Ren glädje!!
En känsla av lycka och värme spred sig genom Kroppen.
Detta låg i min ficka:
Jag fick detta vackra påskägg av Lava igår.
Älskar mina små änglar ❤️
Vissa dagar
Idag är en jobbig dag.
Jag sover dåligt på nätterna vilket medför en trötthet som idag är övermäktig.
Tänk att lite sömn kan påverka en så mycket.
Snart har jag rast så då ska jag försöka vila lite.
Vill ha tillbaka min energi nu.
Minnet bra men kort
Vissa dagar är hjärnan bara helt enkelt inte med.
Jag har kört några turer nu och skulle upp till rastlokalen och hålla paus.
Väl där inser jag att mina nycklar är borta.
Jag försöker tänka efter var jag kan ha lagt dem och inser att dom antagligen sitter kvar i mitt klädskåp på jobb.
Tröttheten kommer över mig.
Inte för att jag har glömt nycklarna...nej, för att jag blir påmind om att jag inte fungerar som jag gjorde innan.
Det blir så tydligt vissa dagar bara.
Nu sitter jag nere på espressohouse och håller min paus istället.
Njuter av en sojalatte och en banan.
Vädret har varit helt underbart idag.
Trots detta har jag ändå en klump i magen.
Illamåendet pockar på mig och vill att jag ska ge efter.
Oron är roten till allt det onda.
Den går bredvid mig...håller jämna steg.
Ibland tror jag att jag har skakat av mig den men den hinner ändå alltid ikapp.
Nackdelen med att köra buss är ju att man har väldigt mycket tid på sig att tänka.
Såklart är man uppmärksam på trafiken och allt som hämdet runt omkring....men när JAG kör så slår jag på autopilot liksom.
Då försvinner jag in i tankarna.
Jag resonerar, argumenterar och visualiserar.
Detta är utmattande!!
När arbetsdagen har nåt sitt slut är resultatet en dundrande huvudvärk.
Jag kan inte låta bli att tänka
"När ska detta gå över, när ska jag slippa detta".
Svaret äger bara framtiden.
Måste blicka framåt
Jag måste försöka blicka framåt.
Måste se den framtiden som jag är värd.
Jag tog steget igår.
Ett steg i rätt riktning.
Förändring är något positivt....något att sträva efter.
Marken är nertrampad där jag går, jag har gått samma väg i många år.
Men nu sneglar jag på nya vägar.
Där växer skogen tät....jag om jag är tillräckligt envis så kommer jag att hitta min egen väg där med.
Otillräcklig
Det är känslan jag får när jag tittar på veckans schema.
Jag jobbar tis-fre från ca 12-20.
Det innebär att jag inte kommer träffa mina flickor överhuvudtaget dessa dagarna.
Det gör ont i mig.
Samtidigt vet jag att det är så verkligheten ser ut....eller ja MIN verklighet iallafall.
Jag vill inte att det ska vara så här.
Tiden har varit gynnsam för mig nu när jag har varit sjuk.
Jag har fått spendera mycket tid med tjejerna som jag annars inte fått.
Jag säger inte att det är bra att få cancer för den saken skull....men jag har njutit av dem stundeena som varit bra.
Som inte varit fyllda med ångest eller trötthet.
Smärta eller illamående.
Dom dagarna när man har mått bra.
Dom dagarna när man har kunnat njuta av barnens skratt och lekfullhet.
Nu för tiden är jag alltid trött....eller ja det känns som det.
Jag vill inte ha känslan av otillräcklighet när det kommer till mina barn.
Jag vill inte ständigt bli påmind av mina skuldkänslor.
Mina barn är mitt allt och det ska jag se till att dom vet.
Jag va och hjälpte Anna idag med lite håruppsättningar.
Det va roligt men klurigt.
Det va bara en provuppsättning...därav nålarna.
Det va väldigt smickrande när hon bad mig göra hennes hår till bröllopet.
Jag tycker det är roligt med flätor och sånt men jag har en nyvunnen respekt för frisörer som gör håruppsättningar haha.
Sov så gott mina vänner!
Sjukhusbesök
Men denna gången va det inte jag som va den drabbade.
Nova fick röntga sin handled och arm och mycket riktigt visade sig vara en fraktur.
Så efter drygt 6 timmar så gick vi därifrån med ett rosa snyggt gips.
Detta ska sitta på i 3 veckor...spännande!!
Nova tyckte det va häftigt i exakt 5 minuter..tills det började klia.
Stackare!!
Jag måste berömma Nova.
Hon va så duktig hela tiden.
Jag va måttligt uttråkad men Nova hittade hela tiden nåt att leka med.
Många barn får spel efter 30 minuters väntan men Nova fixade 6 timmar utan problem.
Nova har sina små gosedjur som stöd. Pågelfågeln och ekorren.
"Jag fixar detta mamma".
Så här road va hon efter en liten stund.
Bilder
Juice bestående av päron, citron, selleri, morötter ger en välbehövd kick.
Det som blev kvar efter juicen packade jag ihop till biffar.
lade till lite lök och kryddor och garderade dom med sesamfrön....supergott!!
Det är viktigt att ta vara på allt när man lagar mat.
Onödigt att slänga helt användbar mat.
Håller ni inte med??
Hemma äntligen...eller?
Blandade känslor kryper i min kropp nu när jag sitter i soffan.
Verkligheten kommer ikapp på ett mindre bra sätt.
Vetskapen om att mitt liv ser exakt likAdams ut som när jag åkte.
Det kändes som att så mycket hade förändrats när jag var där...sen insåg jag att jag hade fel.
Samma skit möter mig och hälsar mig välkommen.
Ångesten lägger sin arm om min axel och nickar retfullt mot mig.
Den vet att jag aldrig kommer släppa taget.
Den vet att trots alla som finns i mitt liv så är den min mest envisa vän.
Det är svårt att förklara vad som händer i mitt huvud, vilka tankar som slåss om första plats.
När jag va på Lydiagården så kunde jag fokusera på en sak och endast en sak.
Jag kunde rannsaka mina känslor och tankar i lugn och ro.
Jag hade inga måsten och inga krav på mig.
Stressen va obefintlig.
God mat.
Otroligt vacker natur.
Personer som jag kunde dela mitt allra hemligaste med, skratta med och gråta med.
Sen kommer jag hem.
Jag vet inte vad som hände sen.
Mina demoner stod bakom varje dörr, bakom varje hörn.
Sen innan jag visste ordet av det så var jag inne i samma onda virvel igen.
En virvel av ångest och stress.
Istället för att sätta mig ner med barnen som jag inte träffat på 5 dagar så börjar jag tvätta.
Jag börjar plocka alla dem osynliga sakerna som jag anstränger mig för att hitta.
Jag vankar in i köket endast för att vända och gå ut i vardagsrummet igen.
"Jag ska nog sätta på lite kaffe"
"eller nej, jag väntar till senare"
"packade jag upp allt nu?"
"jag får nog dubbelkolla"
"har katterna fått mat? Jag kommer inte ihåg"
"hur ska jag fixa detta nu"
"jag vill åka härifrån igen?"
"Hur kan jag tänka så, mina barn är ju här"
"när ska detta ta slut?"
Allt är en salig röra.
Tänk om jag hade kunnat ha en kompass som ledde mig rätt.
Som tog besluten åt mig.
Då hade allt varit bra...eller???
Imorgon väntar en ny vecka.
Den ska vi inviga med ett besök på vårdcentralen.
Nova trillade från ett träd på dagis i fredes och hennes hand gör fortfarande ont.
Så det är bara att åka dit och få det överstökat.
Nu ska jag påbörja kvällsrutinerna för tjejerna.
Sen är det natt för mig med.
Huvudet är rörigt idag...bättre att gå och lägga sig då.
Hej så länge
Lite bilder från dagen
Helt underbar natur här.
Det har tänts en gnista inom mig.
Den gnistan kommer vara början till en eld.
Den elden kommer brinna länge och klart.
Ser du den?
Ser du gnistan?
Skogspromenad
Naturen kan vara läkande i många aspekter.
Luften som renar lungorna.
Ljuset som skänker energi.
Ljuden som skärper sinnet.
Många många saker läker oss inifrån och ut.
Vad är läkande för dig?
Jag älskar naturen men även andra saker som är kreativa.
Jag målade lite mer idag...kändes underbart.
Påminn mig att jag ska köpa lite akvarell färger när jag kommer hem.
Huvudvärk idag och antagligen imorgon oxå.
Sängarna är inte riktigt som min egen där hemma.
Jag pratade med Lava och Nova igår....Gud va jag saknar dom.
Mina små änglar är verkligen ljuset i mitt liv.
Jag förstår nu att dom har varit en välsignelse som kommit in i mitt liv.
Jag längtar efter att få omsluta dom och känna deras barnsliga doft.
Nu ska jag nanna!!
God natt och sov gott!
En ny dag
Kroppen känns tung när jag lägger mig i sängen.
Dagen har varit lång och många intryck har pressats in i min lilla hjärna.
Jag kom nästan precis ner till mitt rum.
Jag började måla lite med akvarellfärger och försvann in i min ååå så efterlängtade bubbla.
Förr i tiden kunde jag rita och måla i timmar och verkligen bara vara i nuet.
Sen kom sjukdomen och då förändrades allt.
Rastlöshet kontra trötthet.
Svårighet att fokusera på en sak under en längre tid.
Huvudvärk vid allt för lång koncentration.
Idag ändrades det.
Vi gjorde en "trädmeditation" idag där vi fick föreställa oss ett träd och sedan måla detta trädet.
Jag började måla och genast kände jag värken komma smygandes.
Men istället för att avbryta och ge efter för smärtan så fortsatte jag.
Det va jobbigt, jag ska inte ljuga för er.
Men det som hände sen va otroligt.
Smärtan ersattes av denna bekanta känslan av lugn och ro.
Den känslan som jag hade innan sjukdomen.
Den känslan som jag saknat så mycket.
Så jag kunde inte avsluta där...utan när alla hade gått och lagt sig så satte jag igång och måla.
Det är terapi för mig.
Jag pratade med kuratorn idag.
Hon konstaterade att jag behövde mer hjälp än vad jag kunde få på en vecka.
Hon föreslog att jag skulle komma till henne.
Tyvärr så är det en ekonomisk fråga för mig.
Jag hade blivit tvungen att köra hit till Lydiagården en gång i veckan.
Sen kostar besöket 300 kr/besök.
Det är inte pengar jag har just nu.
Men jag fick reda på att jag ska ha något som kallas Psykoterapi.
Så när jag kommer hem så får jag väl kolla upp om det finns någon närmare hemmet som kan hjälpa mig.
Bara den timmen jag pratade med kuratorn så upplevde jag en storm av känslor.
Jag vill bli hel på insidan lika väl som på utsidan.
Men det är en lång väg att gå.
Nu ska jag försöka somna.
Kamomillteet börjar göra susen nu.
God natt
Hipp hipp hurra
Nu är det en timme kvar av dagen.
En timme kvar av min födelsedag.
Dagen har varit väldigt innehållsrik och givande dag idag.
Jag är fascinerad över dessa människors livsöden, deras kamp.
Jag blir väldigt ödmjuk i deras sällskap och jag är stolt över att få chansen att lära känna var och en.
Det är otroligt hur stark man kan bli när ens existens hotas.
Deras positiva attityd gör mig så glad.
Det ger mig hopp om ett bättre liv.
Ett liv utan oro och ångest.
Jag tog en promenad idag.
Snön höll på att smälta bort så jag tog tillfället efter frukosten och letade mig ut genom dörren.
Allt va så otroligt vitt, vackert.
Jag kunde inte låta bli att ta lite bilder.
Ville föreviga den känslan jag fick när jag gick där i den droppande skogen.
Det är nåt mystiskt med skogen här.
Spöklikt men samtidigt inbjudande.
Bland all snö hittade jag denna skönhet.
Den är livet och värmen i all kyla.
Även denna vackra gestalt fångade mitt intresse.
Den symboliserar att livet fortsätter efter mörker och kyla.
En känsla av lugn kom över mig när jag återvände.
Detta lugnet följde sedan med mig resten av dagen.
Detta lugn är fortfarande med mig.
Jag ser fram emot morgondagen.
Jag hoppas bara att min sömn blir lång och oavbruten.
Jag kommer inte ta några tabletter inatt, måste försöka klara mig utan dem nu.
Så nu ska jag dricka upp mitt Kamomillte och sedan sluta mina ögon.
Så jag säger godnatt till er alla.
Så här god va lunchen idag.
En eloge till kocken här.
God morgon!
Natten har varit fylld med drömmar.
Jag kände mig inte direkt utvilad när jag vaknade.
Detta Trots jag tog sömntabletter.
Morgonen började med ett pass Yoga.
Det va inte riktigt samma Yoga som jag brukar göra....men det gäller bara att ha ett öppet sinne så går det bra.
Efter Yogan åt vi frukost.
Den va efterlängtad.
Jag älskar verkligen frukost.
Nu sitter jag på rummet och väntar på att två stycken ska komma och ha ett litet samtal med mig.
Prata om vad jag vill få ut av den här vistelsen.
Kan man säga att jag vet inte.
Jag trodde jag visste...men nu vet jag inte längre.
Den här utsikten mötte mig när jag rullar upp gardinerna.
Vackert!!!
Blandad kompott
Fåglarna tittar tillbaka på mig från tavlorna.
Jag sitter i sängen...känner efter.
Låter blicken svepa över det lilla rummet som nu ska bli mitt "hem" dessa 5 dagarna.
Jag vet inte riktigt vad jag känner.
Är det ensamhet?
Är det kanske rädsla?
Är det insikten om var jag befinner mig, varför jag befinner mig här?
Jag trodde det skulle kännas annorlunda.
Jag är inte alls som dom andra här.
Samtidigt är jag exakt som dem.
Deras smärta har oxå varit min smärta.
Deras öde var en gång oxå mitt öde.
Vissa bär ärren efter sin kamp medan andra så tydligt bär dom på insidan.
Jag tillhör den senare kategorin.
En känsla av solidaritet kommer över mig.
Känslan av sorg finns oxå där.
Den gör sig till känna när jag ser den den vackra kala hjässan.
Nu tillhör den inte mig, inte nu längre...men det känns ändå.
Jag lyssnar på konversationen bakom mig.
Den handlar om mediciner, diagnoser och biverkningar.
Jag går därifrån.
Vill inte riskera att bjudas in i konversationen....jag är inte där än.
Trots det uppenbara skälet till att vi är här så ler vi ändå.
Vi skrattar.
Ögonen glittrar till när vi hittar en gemensam faktor.
Blickarna vandrar från person till person....försöker lösa gåtan om vem just denna personen är.
Vem är du bakom namnet?
Det är en skrämmande, lustig och helt fantastisk känsla.
Imorgon fyller jag år.
Då blir jag ett år visare.
Min dag blir här, tillsammans med dessa människorna som jag inte känner.
Vet ni vad!!!
Det känns helt okej faktiskt.
Välkommen till Lydiagården.
Disträ
Jag går upp för att bädda min säng efter morgonrutinerna.
På väg in i sovrummet sneglar jag in på Novas rum.
"just det, hennes säng ska oxå bäddas"
Jag går in på hennes rum istället och bäddar hennes säng.
På väg ut från hennes rum ser jag kläder på golvet inne på Lavas rum.
Jag går in för att plocka upp kläderna.
"Lika bra att jag tar fram kläder till Lava som hon kan ha idag"
Går ut från hennes rum med en uppsättning kläder.
På väg ner för trappan.
"Oj, Nova ska oxå ha kläder"
Jag går upp för trappan igen och in på Novas rum, plockar ihop kläder till henne oxå.
På väg ut från rummet sneglar jag in på Lavas rum.
"Men va fan...kläderna ligger fortfarande på golvet. Tog jag aldrig upp dem?"
Lägger ner kläderna som jag har i famnen för att plocka upp kläderna som ligger på golvet.
Inser att dom är smutsiga så jag går ner och lägger dom i tvättkorgen.
"hmm, va vad det nu jag skulle göra?"
"Just det jag skulle bädda min säng."
Jag går upp för trappan där jag ser två högar med kläder.
"Men va gör dom här, jag lade väl in kläderna innan."
Jag går och lägger in kläderna som jag precis tagit ut.
På väg ner för trappan så kommer jag ihåg.
"Sängen Bella, bädda sängen!!!!!"
Jag vänder och går upp igen.
"Mamma!!!! Jag är fäääärdig!!"
Jag vänder och går ner igen...tar itu med Nova.
Jag går ut i köket, vet inte varför....stannar och tittar mig omkring.
Torkar av bänken, torkar bort osynlig smuts.
"just det...sängen!!!"
Till sist tar jag mig upp för trappan, in i sovrummet och bäddar den fördömda sängen.
Förstår ni hur frustrerande det är att vara så disträ.
Jag kan vara mitt uppe i något för att i nästa sekund avbryta mig själv och påbörja nåt helt annat.
Jag går fram och tillbaka flera flera gånger under en dag utan att veta varför.
Jag kan för allt i världen inte konsentrera mig på en sak i mer än 15 sek.
Tröttsamt!!!
Idag va jag och flickorna på kalas hos Sabina och Adrian.
Vi firade Minna.
Det blev god mat och sedan mumsig tårta.
Sabina hade gjort en Veggierätt till mig.
Det va supergott!!
Stort grattis till dig Minna 🎉🍰
Allt hade varit så så bra om det inte varit för denna tråkiga förkylning.
Ont i halsen.
Nästäppa.
Huvudvärk deluxe.
Innan kalaset somnade jag i soffan.
Tur va att jag hade ställt klockan....annars hade jag nog sovit fortfarande.
Jag vill verkligen inte vara sjuk nu när jag ska iväg.
Jag vill kunna njuta av dessa dagarna ordentligt.
Samtidigt är det kanske precis vad jag behöver....att komma hemifrån så jag verkligen kan vila upp mig.
Nu är det snart dags för Mello.
Jag ska poppa lite popcorn och hälla upp bubbelvatten.
Ska försöka hålla mig vaken.
Tjejerna har sett fram emot detta, dollystyle är favoriterna...så vi håller tummarna.
Ha en mysig lördag allihop.
Friserad blev man igår.
Skönt att klippa ner det lite.....så slipper man tänka på att behöva göra vid det hehe.
Enkelt är skönt!
Släpp din ångest
Oron gestaltar sig som ett hugg i magen.
Känslan styr mina handlingar för tillfället, på gott och på ont.
Jag är osäker på hur detta ska urarta.
För tillfället känns det som att allt skrämmer mig, jag analyserar sönder varenda lite detalj i mitt liv.
Jag inbillar mig att om jag resonerar länge och väl angående val som jag ska göra så kommer allt bli bra.
Men ibland måste man bara ta det där språnget.
Ibland måste man bara titta framåt....inte se sig över axeln.
Oro och ångest är en hemsk känsla.
Vad som är värre är att inte veta varför känslan uppstår eller vad man kan göra för att bekämpa den.
Terapi.
Yoga.
Meditation.
Detta är några av vapnen som man kan använda sig av.
Tyvärr är det allt för sällan vi verkligen tar tag i problemet.
När ångesten är som värst så svär vi över vår hjälplöshet....men när ångesten sen släpper så är det precis som att Den aldrig existerat.
Sen går det kanske 2 timmar eller en dag och sen är man tillbaka på ruta ett igen.
Jag ska på ett läkarbesök idag....det känns inte så kul men samtidigt är det nödvändigt.
Jag är helt ärligt så jäkla trött på sjukhus, på vita rockar.
Morgonsmoothien va supergod.
Jag har varit lite slarvig nu senaste tiden, allt som jag stoppat i mig har inte varit så jätte hälsosamt.
Så nu får jag tänka lite mer på vad jag stoppar i mig.
Jag vill ju må bra...då måste jag ge min kropp de bästa förutsättningarna oxå.
Träningen har blivit lite eftersatt oxå.
Men jag har inte mått så bra så det har nog varit bra att ta det lugnt på den fronten.
Om jag mår bra sen efter läkarbesöket så ska jag köra lite bodypump 💪🏻
Lava hade en present till mig idag när jag lämnade henne på skolan.
Hur söt får man vara.
Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på mina barn och hur otroligt mycket jag älskar dom.
Jag är så stolt över mina flickor.
Nu ska Viktor ha dom några dagar så jag får hejda mig lite.
Jag måste ändå jobba ju så det är lika bra.
Allt brukar gå bra tills man ska lägga sig och ser att deras sängar är tomma...då svider det i hjärtat.
Då är det tur att man har sina håriga små bebisar hehe.
Ha en fin dag idag..solen lyser starkt idag.
Kram kram
