bellabuss

Oron gestaltar sig som ett hugg i magen.

Känslan styr mina handlingar för tillfället, på gott och på ont.

Jag är osäker på hur detta ska urarta.

För tillfället känns det som att allt skrämmer mig, jag analyserar sönder varenda lite detalj i mitt liv.

Jag inbillar mig att om jag resonerar länge och väl angående val som jag ska göra så kommer allt bli bra.

Men ibland måste man bara ta det där språnget.

Ibland måste man bara titta framåt....inte se sig över axeln.

 

Oro och ångest är en hemsk känsla.

Vad som är värre är att inte veta varför känslan uppstår eller vad man kan göra för att bekämpa den.

Terapi.

Yoga.

Meditation.

Detta är några av vapnen som man kan använda sig av.

Tyvärr är det allt för sällan vi verkligen tar tag i problemet.

När ångesten är som värst så svär vi över vår hjälplöshet....men när ångesten sen släpper så är det precis som att Den aldrig existerat.

Sen går det kanske 2 timmar eller en dag och sen är man tillbaka på ruta ett igen.

 

Jag ska på ett läkarbesök idag....det känns inte så kul men samtidigt är det nödvändigt.

Jag är helt ärligt så jäkla trött på sjukhus, på vita rockar.

 

Hur söt får man vara.

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på mina barn och hur otroligt mycket jag älskar dom.

Jag är så stolt över mina flickor.

Nu ska Viktor ha dom några dagar så jag får hejda mig lite.

Jag måste ändå jobba ju så det är lika bra.

Allt brukar gå bra tills man ska lägga sig och ser att deras sängar är tomma...då svider det i hjärtat.