På väg hem
Klar för idag!
Det värker i bröstet.
Smärtan kommer smygande som så många gånger för.
Den bekanta känslan av obeskrivlig trötthet kommer över mig.
Strålningen är klar för idag.
Jag skyndar av bussen för att hinna med tåget.
Yes, jag hann!!
Tänker efter....vad skyndar jag mig till?
Inser att jag inte vill vara kvar i Lund mer än nödvändigt.
Lund är numera föralltid sammankopplad med cancer...som så många andra platser, saker, dofter.
Jag lurar mig själv med tanken "om jag undviker att åka till Lund så undviker jag cancer och allt som kommer med det".
Gud vad jag hatar det ordet, den sjukdomen.
Det kliar i hårbotten, jag överväger om jag ska ta av mig mössan.
Vetalaren om att det medför vissa reaktioner gör mig tveksam.
Äh, va fan!!! Jag tar av mig den.
Kliar mitt än sä länge ganska kala huvud.
Det blir tyst....men bara för en sekund. Tillräckligt länge för att jag ska veta varför det blev tyst.
Jag sitter och tittar ut på landskapet och allt det vackra när jag känner det.
Det börjar som en stickande känsla i nacken.
Sen blir det långsamt varmare och varmare.
Känner att ångesten kommer över mig.
Ångest över att jag bara vill ta av mig alla kläder och svalka ner min nu brännande kropp....men jag kan inte.
Det går över.
Tills nästa gång.
Jag ber till högre makter om att detta verkligen är övergående....att jag inte ska behöva leva med detta i 5 år.
Va stark!!!
Det finns inget annat alternativ.
Det är snart över.
Ett mantra som visat sig vara ganska uppmuntrande...iallafall för mig.
Rösten i tåget säger "Dösjebro" och jag sätter lurarna i öronen och blundar.
God morgon!!
Snart iväg till strålningen.
B12 brist
Har haft domningar ett tag nu i fötterna/tårna och nu när jag googlade lite om det så hittade jag nåt intressant.
Alla symtom jag har haft stämde in på B12 brist.
Jag ska prata med min sköterska imorgon och se om jag kan få komma in och ta ett prov.
Det hade varit skönt att få veta om mina domningar, hjärtklappningar, minnesbortfall och svimningar beror på detta.
Känslan av oro har blivit min trogna följeslagare nu för tiden.
Den känslan får gärna ta semester nu.
Tripp till Bara
Jag och Sandra åkte hem till Linn och hade lite bebismys.
Vi tog en promenad till ett Fik en bit därifrån.
Solen lyste på oss och jag kände hur energin flödade.
Jag är tacksam att jag fick njuta av denna underbara dag.
Vi hittade en jättemysigt fik!! Tyvärr hade dom inte nåt direkt i vegetarisk väg...men jag klarade mig på en chokladkaka och en latte.
Jag tror förresten att jag har börjat bli ganska känslig mot mjölk. Efter att jag hade druckit latten så fick jag ont i magen och nu bubblar det som bara den.
Det blir lättare ändå nu när jag valt att utesluta mjölk från min kost.
Jag skulle gjort detta tidigare men jag har inte känt mig redo....men nu så.
Jag upptäckte en ny frukt idag, eller iallafall en som jag inte smakat innan.
Linn och Alex hade en helt fikonträd i sin trädgård. Det va jättehäftigt att se alla fikon hängandes. Det är ju bara sånt som växer i utlandet.
Så jag plockade några och åt...för första gången!! Dom va supergoda och jag kommer absolut köpa fler.
Jag blev faktiskt lite sugen på att plantera ett eget träd.
Det va mycket vackert att titta på i deras trädgård.
Jag är tacksam över att få ha njutit av all denna skönheten.
Nu ska jag mysa ner mig i Rominas och Rickards soffa...imorgon är det iväg till strålningen igen.
Hoppas att ttröttheten går vilse och lämnar mig ifred.
Bra dag idag!!
Det blev en bra dag idag på Fredriksdal med barnen, Viktor, Anna och Peter.
Vädret va underbart och jag kände mig tacksam för att få ytterligare en vacker höstdag!!
Saker vi tar för givet är inte så givna för mig.
Solen som värmer mitt ansikte är mer värt än alla pengar i världen.
Mina barns leende betyder mer än allt annat.
Vad värderar du högst??
Var nånstans på listan kommer din hälsa?
För att kunna uppskatta det bra och vackra i livet så måste man först ha varit på botten.
Imorgon fortsätter strålningen, känner mig kluven.
Jag har blivit tröttare för varje gång jag strålas nu och jag förväntar mig inte bli bättre.
Nu ska jag försöka få en god natts sömn.
Lång lång väg att gå
Just nu läser jag en väldigt känslosam bok.
Den heter I KROPPEN MIN.
Den är skriven av Kristian Gidlund.
Han fick oxå cancer.
Han startade en blogg som gick otrolig respons.
Han behövde precis som jag lätta sitt hjärta, sin själ.
Han fick dock inte samma besked som jag, han skulle inte klara sig.
Hur klarar man av ett sådant besked? Hur fortsätter man sitt liv?
Jag vet bara hur jag är nu, efter mitt besked.
Jag gick igenom en fas av förnekelse.
Jag tyckte att det kändes konstigt att sitta och säga till mina nära och kära att " jag har fått bröstcancer".
Konstigt eftersom att jag egentligen inte hade det....eller inte enligt mig själv.
Jag misstrodde aldrig läkarna MEN det gick liksom inte in i mitt huvud.
En försvarsmekanism har vissa kallat det.
Efter mitt besked så tyckte jag mest att det va pinsamt att behöva berätta för alla.
Jag visste att frågorna skulle komma, att tårarna skulle komma.
Men JAG då, MINA frågor då? MINA tårar då?
Dom kom inte.
"Varför sa du inget tidigare, när du upptäckte knölen?"
"Vad kommer hända nu?"
"Vad har läkarna sagt?"
Frågor, frågor, frågor....som jag sökte svar till.
Jag ville inte oroa någon i onödan. Samtidigt blev jag jätteledsen när pappa valde att inte berätta för mig.
Men ni måste förstå....när jag upptäckte knölen så va det otänkbart att det skulle kunna vara cancer.
Jag va ju alldeles för ung, det va det dom sa till mig.
Att dom skulle ha fel va ju inget jag tänkte på.
Cancer
Ett ord, så många känslor som innefattar det.
För vissa är det början på slutet.
För andra är det början på livet.
Känseln i mina fötter är fortfarande borta, eller ja i vissa delar.
Strålningen tar mer på krafterna än vad jag trodde.
Jag har svårt att hålla mig vaken på väg hem.
Ärret har börjat ömma rejält nu efter varje session.
Än så länge har jag inte fått någon klåda.
Snart snart är det hela över.
Överallt
Cancer finns överallt.
Det är en sjukdom som berör väldigt många. Det finns alltid någon som har en anhörig eller nära vän som insjuknat i cancer när dom ser mig eller pratar med mig.
Det är så viktigt att veta att man inte står själv i kampen.
När man sitter hemma själv på kvällarna så är det lätt att dom tankarna smyger sig på, men då tänker jag bara på MINA nära och kära.
Idag hade Lava och Nova gympa.
Jag stod och tittade på när flickorna sprang runder när plötsligt tre andra flickor kom fram till mig.
"Har du haft cancer?" Frågade den ena flickan.
"Ja" svarade jag.
"Det fick min morfar oxå, hans liv försvann nästan. Men sen kom det tillbaka igen"
En annan flicka fortsatte " min lillebror fick cancer när han va 1 år" och den tredje flicka avslutade med "min mormor fick oxå cancer och nu är hon i himlen".
Flickorna drack upp sitt vatten sen fortsatte dom springa.
Lava och Novas gympagrupp består av 7 flickor och en pojke. Där ser man hur utspritt det är.
Håret fortsätter att växa. Jag har fått några pikar om att jag borde raka av det....men jag måste helt enkelt stå ut.
Men är det verkligen så fult, så hemskt?
Jag beklagar om mitt nästintill kala huvud gör er obekväma....men det handlar ju inte om er och ert godkännande.
Jag försöker klara av detta på bästa möjliga sätt, ingen som har sagt att det kommer bli lätt.
Men jag ber er vänligast, håll åsikterna för er själv.
Ni tror kanske att ni är snälla och vill hjälpa till när ni kommer med "förslaget" att bara "raka av det".....men det hjälper ingenting faktiskt.
Nu ska jag läsa godnatt saga för flickorna.
Så god natt på er med.
Gympa idag
Nu är det dags för gympa igen...för barnen alltså hehe.
Det är så viktigt att man rör på sig, att man håller hjärtat vältränat. Det är ju trots allt det som gör att du lever...att du finns här nu.
Jag har inte varit ute och gått på ett tag nu och det känns.
Det känns inte bra, jag sover inte lika bra.
Mina skor va slut så jag måste köpa ett par nya.
Det blir kanske en tur till Familia eller nåt...se vad man kan hitta.
Priset för ett par skor är en billig kostnad när man tänkter vad man får för pengarna...man får en frisk och stark kropp.
Jag va på biblioteket idag innan jag tmig tåget till Lund.
Så nu blir det mer spännande läsning!!
Dagens citat
Spruta igår...
...det gick bra men gjorde som vanligt ont.
Jag hämtade ut min tillfälliga medicin som jag blivit ordinerad.
Det va en infektion jag hade och jag tog tabletter igår...känns redan bättre idag.
Jag pratade med min sköterska igår om hur jag mådde.
Berättade att mina tår har tappat känseln och lite på ena sidan av foten.
Berättade om mina hjärtklappningar och att hjärtat rusar.
Hon pratade med min läkare och han sa att hjärtklappningar är vanligt när man tar Tamoxifen.
Mina domningar hade dom inget svar på...känns väl inte så jättebra.
Jag får väl avvakta till mitt möte med läkaren själv.
Idag ska jag iväg till strålningen och sedan ska jag träffa Kewin och Linn. Jag försöker rensa ut mitt förråd och dom ska få en del.
Innan dess ska jag träffa pappa ett tag.
Vi ska nog hem till farmor en stund.
Hoppas ni får en underbar dag ☀️
Dagens ord
Mina barn är det viktigaare i mitt liv.
Barnen följde med mig till strålningen.
Dom tyckte det va väldigt intressant.
Efteråt så gick vi till lasarettet och åt middag.
Det va en skönt dag med mina tjejer.
Söndag
Så här spenderar man en söndag....med att göra ingenting.
Ibland är det skönt att bara vara.
Idag har flickorna varit på simning.
Efter det så åkte vi hem till deras Farmor o Farfar och åt en andrafrukost 😊
Alltid lika kul att träffa Ann-Britt och Jocke ❤️
Sen åkte vi hem och inväntade Romina och Rickard, kaffe kaffe kaffe 😊
Nu kommer snart Kewin och Linn med Zakarias....då är det dags att sniffa bebis hehe.
Imorgon drar allt igång igen...dags att sätta sig på tåg och buss.
Tycler ändå att det har gått väldigt snabbt nu dessa två veckorna. Hoppas att resten av tiden går lika snabbt.
Hej hej!!!
Förresten...
...Det va den 11 augusti som jag fick min sista cellgiftsbehandling. Det är alltså 39 dagar sedan.
Tänkte visa hur mycket håret har växt tills nu.
Håret är fortfarande "mjukt".
Det kliar ganska mycket men det är nog ett bra tecken.
Jag själv måste hejda mig från att raka av det faktiskt...det låter kanske konstigt men jag har vant mig vid min "frisyr" eller avsaknaden av en.
Jag tycker att jag ser "sjukare" ut med detta håret än utan.
Antar att det är en övergång det med.
Jag ska försöka lägga upp lite bilder med jämna mellanrum så ni kan se utvecklingen själv.
Jag vet att många som går igenom det jag har gjort finner tröst i att se bilder på framsteg, bilder på återhämtning.
Jag vet att jag har gjort det.
Senast igår så googlade jag " hår tillbaka efter cancer".
Bilderna jag såg va inspirerande och jag vill kunna ge tillbaka det jag fick...därför delar jag nu med mig även om det kanske inte är det roligaste bilderna att ta.
Va stolt över vem du är!!
Dagens citat:
Älskade familj!!'
Syskonen och jag fixade en taco-kväll för oss och pappa idag.
Han fyllde ju år den 17 så det passade bra tyckte vi ❤️
Det va jättekul att träffa alla samtidigt.
Man ställer alltid sig frågan: varför gör vi inte detta oftare!?
Det är en bra fråga.
Varför tar man sig inte tiden oftare...tid är allt vi har ju 😊
Om jag tänker efter så har jag aldrig känt " å va jag ångrar att jag gick dit" när man varit på nåt kalas eller så.
Tvärtom, jag har mått så bra!!
Så varför gör jag inte det oftare...det är frågan!
Jag behöver nog se om mina prioriteringar här i livet hehe.
Sitter just nu och lyssnar på klassisk musik och bara njuter.
Det är fantastisk rofyllt att lyssna på.
Hela mitt väsen, min själ kommer till ro.
Det är balsam för själen.
Om ni har Spotify så ska ni söka på " music for relaxing moments".
Ge det en chans, ni kommer inte att ångra er.
Sätt igång det när ni kommer hem från jobb, ha igång det i bakgrunden....ni kommer vara avslappnade och rofyllda på ett helt magiskt sätt.
Ont ont
Nya värker är på gång.
Har troligtvis fått urinvägsinfektion och det gör ont.
Har bestämt att det blir eTT samtal till min sköterska på måndag, se om hon kan skynda på mitt möte med läkaren.
Strålades idag och hade ganska ont efteråt.
Det blir ju knappast bättre.
Hoppas på en god natts sömn nu så jag får tillbaka lite energi.
Döm inte
När man är sjuk så att det syns fysiskt så är man alltid under övervakning.
Blickar och viskningar är en vardag.
Innan jag blev sjuk så va jag en av dom människorna, som ni förstår så ser jag saker och ting lite annorlunda nu.
MEN trots att jag nu tillhör den senare kategorin så blir jag fortfarande förvånad över min egen inskränkthet.
Idag efter strålningen så tog jag bussen ner till tåget. Väl där så försvann jag in i min egen värld.
Efter en stund så kommer det fram en man till mig, han pratar med mig men jag hör inget eftersom jag har hörlurarna i öronen.
Min första känsla är obehag.
Varför då? Den här mannen skakade en del och hade väl inte dom finaste kläderna på sig.
Jag dömde direkt ut honom och tänkte att han va en alkis som ville ha pengar eller nåt....detta va alltså innan jag hade hunnit ta ur hörlurarna.
Nästa känsla var irritation.
Varför skulle han komma och störa MIG av alla dessa människorna. Jag vill ju bara lyssna på min musik och vara ifred.
Jag tog ut hörlurarna och ursäktade mig, jag hade inte hört vad han hade sagt.
Han sa med en väldigt vänlig röst:
Jag sa bara att det va ett par riktigt fina stövlar du hade på dig.
Jag skämdes eftersom jag tog för givet att han ville ha något, att han skulle tigga.
Jag tackade för komplimangen och sedan va vi inne i en intensiv diskussion om skor, läder och priser.
Det visade sig att denne man hade början till Parkinsons, därav skakningarna.
Han va en helt vanlig person som du och jag.
Varför är det på detta viset.
Varför dömer vi ut personer som inte passar in i "normen".
Hur i hela världen kan JAG som inte längre passar in i den normen fortfarande döma dessa personerna, jag är ju en av dom.
Vanans makt är farlig!!!
Så gör mig, er själva och alla andra en tjänst....döm inte boken efter omslaget.
Värk och trötthet
För första gången idag kände jag en smärta och en värk i bröstet efter strålningen.
Det gjorde mig ledsen.
Jag vill hela tiden intala mig själv att det snart är över, varje gång kommer nåt och påminner mig om hur fel jag har.
Medicinen gör att min hjärta slår dubbelslag, väldigt obehagligt.
Den gör också att jag mår illa.
Strålningen gör mig jättetrött, all energi försvinner ur kroppen.
Jag frågar mig själv, kommer jag orka det här?
Är det värsta verkligen över?
Visss dagar känns det så...att det värsta är över. Medan andra dagar tar all min energi och glädje.
Sköterskan som strålar mig frågade om jag hade pratat med någon om "min resa".
Jag sa nej!! Jag behöver inte det.
Hon tittade på mig och sa:
Du vet inte vad du behöver och hur mycket du behöver....förrän det är för sent!
Jag börjar förstå vad hon menade.
Jag tror nog att jag behöver prata med någon. Någon som ställer dom rätta frågorna.
Någon som tvingar mig att konfrontera mina rädslor och demoner.
Någon som inte bara säger att allt kommer bli bra.
Men det tar emot. Varför vet jag inte. Jag vet bara att jag är en person som skötet mina känslor själv.
Jag tar allt "med mig själv".
Jag är rädd för vad som kommer komma ut om jag börjar rota i mitt inre.
Vissa val är svårare att göra än andra.
Nu ska jag försöka sova, lång dag imorgon.
Tänk på att det du tänker på sista 10 minuterna innan du somnar är det som avgör kvalitén på din sömn.
Tänk på saker som gör dig lycklig så kommer du vakna utvilad.
Måndag
Yrseln fortsätter idag. Känner mig väldigt snurrig idag.
Jag sitter och väntar på bussen nu.
Vi får väl se vad sköterskan säger. I värsta fall för jag boka in en tid med läkaren.
Nu ska jag strax njuta av en riktigt god latte och läsa lite i min bok.
Viktor ska ha flickorna inatt så jag lägger mig nog ganska tidigt....eller så känner jag nu.
Just det!!! jag ska ringa till försäkringsbolaget oxå...hoppas dom har kommit nånvart i mitt ärende.
Hej så länge
Medicin
Den nya medicinen som jag har börjat ta ger mig kalla kårar.
Jag känner mig inte som mig själv.
Alla dessa bieffekter driver mig till galenskap.
Alltså jag vet inte om det är inbillning eller om jag verkligen har symtom.
Jag ska se hur jag mår imorgon och om jag fortfarande känner mig konstig så kommer jag prata med sköterskan.
Lava och Nova va på kalas idag. Alltid lika kul att se dom leka och njuta av livet.
Nu måste jag försöka lägga mig...det blir en lång dag imorgon.
Barnen sover och det lär jag oxå göra snart. Om inte mina "vallningar" stör mig inatt oxå.
Natti natti!!!
Glömde tabletterna
Jag har redan glömt tabletten för första gången....jag har bara tagit dom i tre dagar...detta kommer säkert att bli bra.
Ja dessa trevliga finingarna ska jag ta nu i 5 år. Känns inte speciellt roligt. Jag läste ju anvisningarna denna gången oxå, mindre kul.
Tydligen kan man få alla möjliga biverkningar av dessa oxå.
Jag är så trött på detta.
Jag känner mig väldigt ostabil emellanåt, alltså känslomässigt. Antar att det är rätt vanligt.
Just nu så är jag väldigt rastlös, städar hela hela tiden.
Jag försöker vara ute och gå och tömma mig på energi. Tyvärr är mina skor helt slut och ett par nya kostar en del.
Nu sist när jag gick så fick jag några fina blåsor.
Sen vill jag gärna springa, jag blir inte tillräckligt trött av att gå.
Men min kropp är inte redo för den påfrestningen...jag kände väldigt tydligt det nu sist.
Man gör vad man kan och sen får allt annat fixa sig på nåt sätt.
Nu kallar mammaplikten, middagen gör inte sig själv.
(Den bistra verkligheten)
På väg
Väntar på bussen. Inte lika kallt idag.
Det va inte lätt att gå upp i morse, jag är dom sagt ingen morgonmänniska hehe.
Funderar på att köpa en bok, det lär bli lite dötid nu ju.
Nåhon bra bok ni kan rekommendera?
Mycket nöje idag ☀️
Fler bilder
Så otroligt vackert!!
Alltså dit ska jag gå varje dag nu när jag strålas. Det är en sorts frid över naturen. Man får ro i själen av att bara vara där.
Sen va det bilderna från själva strålningen.
Här sitter man och väntar på att få komma in till strålningsrummet. Väldigt barnvänligt får jag säga.
I väntans tider 😊
Där ligger man när man strålas. Det gjorde som sagt inte ont. Det surrade en del och sen va det klart.
Mina folders som jag fick.
Klar för dagen
Nu är jag färdig med strålningen.
Jag kände ingenting som förväntat.
Innan jag strålades så fick jag sitta och prata med en sköterska, hon förklarade hur allt skulle gå till och svarade på mina frågor.
Jag fick två folders av henne, en av dem önskar jag att jag fått liiiite tidigare (när ni ser den så förstår ni).
Tyvärr så misade jag precis bussen så jag får vänta till 16 på nästa.
Så vad gör man då medan man väntar.
Njuter av den underbara naturen här i Lund.
Innan jag skulle in så gick jag och tittade runt. Jag kom till en kyrkogård som va häpnadsväckande vacker....titta själv.
Det är kanske många som undrar hur det ser ut när man strålas.
Jag frågade snällt och fick ta en bild på rummet.
Men just nu verkar det vara svårt att kunna lägga in nån bild.
Jag får försöka med ett annat inlägg.
Sol idag! ☀️
Solen värmer mina frusna händer. Just nu står jag och väntar på bussen som ska ta mig in till Helsingborg.
Mössan sitter på huvudet och jag önskar att jag hade ägt ett par vantar hehe.
Morgonen Har varit vacker men kall.
Jag känner att det kommer bli en bra dag idag.
Snart kväll
Barnen är fortfarande ute och leker, jag sitter i soffan och lyssnar på Melissa Horn.
Den här kvinnan är underbar att lyssna på.
Snart är det fotboll, det blir nog en bra match.
Här hemma är det lugn och ro, barnen och jag ska mysa lite innan det är dags för dom att sova.
Imorgon är det dags att strålas för första gången...det är nervöst!!
Kl 14 ska jag vara där, ska ta sjukhuspendeln dit.
Efteråt blir det nog en kaffe någonstans i Lund.
Förkylningen är betydligt bättre nu. Rösten börjar komma tillbaka.
Hatar att vara krasslig. Nu vill jag bara vara pigg och frisk och full av energi.
Önska mig lycka till imorgon 👍🏻
Förkyld
Rösten håller inte riktigt. Förkylningen har satt sig på stämbanden.
Hostar och snörvlar är väl det jag gör nu för tiden.
Vad gör man när man är krasslig då....netflix!!
Så just nu ligger jag och kollar serier med katterna.
Dom verkar lagom roade hehe.
Hoppas förkylningen har lagt sig till imorgon.
God natt
Lite bilder från dagens utflykt 🌱🌺😊
Allergi
Tydligen så har jag utvecklat nån typ av allergi.
Jag nyser konstant och näsan rinner hela hela tiden.
Det är inte som vanligt utan det droppar från näsan så mycket som det rinner.
Har aldrig varit med om detta under mina 30 år.
Vill inte dra nån parallell till cellgifterna och medicinerna MEN kan det finnas en risk att dom har påverkat mig så pass mycket att jag har utvecklat nån form av allergi??
Jag har ingen aning men jag vet bara att detta är väldigt underligt.
Nu ska jag knyta mig...trött trött trött!!!
God natt! 🌙⭐️
Kräk
Inatt vaknade jag av att Lava sprang ner för trappan.
"Vad ska du Lava?"
"Jag måste spy mamma!!"
Sen va det igång. Två gånger till under natten kräktes hon. Jag hann tänka några gånger "bara jag inte blir sjuk, jag får inte bli sjuk"....men den tiden är ju förbi. Det är lugnt om nån som är sjuk är nära mig nu, jag har numera ett immunförsvar hehe.
Så det blir en hemmadag för oss idag. Det blir ingen cykeltur för mig. Jag får ta igen det imorgon.
Glömde säga att världens bästa chef va här igår och lämnade ett jojokort till mig.
Så nu kan jag åka vart jag vill. Det underlättar väldigt mycket för mig nu när jag ska pendla till Lund i 7 veckors tid.
Så jag får tacka Nobina och Burim för detta.
Nu ska jag fortsätta njuta av solen och kaffet
Ha en bra dag allihop. Glöm ej att krama dom du älskar ❤️
Onsdag
Dagarna rullar på. Jag vill inget annat än att bara börja jobba. Komma in i rutinerna igen.
Tiden går så så långsamt.
Idag va jag ute och gick en lång runda, det blev en mil.
Efter 1 timme och 40 min va jag hemma igen.
Det va skönt att vara ute och gå, rensa tankarna. Imorgon ska jag cykla hem till min bror.
Allt för att få tiden att gå.
Det känns hemskt att behöva känna så.
Livet är så kort egentligen, jag vill inte leva och känna att jag snabbspolar genom det.
Jag vill egentligen leva varje dag fullt ut.
Frågan är: varför gör jag inte det då? Vad är det som hindrar mig?
