Söndag
Det blev ingen simning idag...det blev däremot sovmorgon.
Utvilad och pigg tog jag emot Fia med barn.
Det blev några koppar kaffe och lite snack...precis vad en söndag ska innehålla.
När Fia hade gått blev det tvätt och städ på schemat.
Söndagar är bara så fyllda med absolut ingenting....helt fantastiskt.
Nu ska jag baka lite knäckebröd och sen laga middag.
Imorgon börjar en ny vecka och jag påbörjar den med ett besök hos kuratorn.
Det va ett bra tag sen jag träffade henne så det ska bli skönt att få prata av mig.
Hoppas att nu får en underbar lugn söndag.
Gjorde lite grönkålschips innan och bjöd Fia på det. Hon gillade det...som om man kan göra nåt annat hehe.
Hej så länge
God kväll!!
En tablett utsöndras just nu i min kropp.
Jag känner mina ögon bli trötta.
Min rörelser blir långsama.
Det är skönt när man är så där trött, när ögonen inte riktigt vill som jag vill.
Ska sova länge imorgon.
Lite bilder från kalaset idag. Det va jättego mat, dom hade lagat svamprisotto...den va supergod!!
Jag uppskattar verkligen när värden lägger lite fokus på oss veggisar 😊
Då blir jag glad... Så tack verkligen.
Tack för en mysig kväll.
Nu säger jag god natt med en liten bild på mitt lååååånga hår som bara växer 😊
Kalas
Imorgon är det dags för kalas.
Ann-Britt och Jocke ska firas och det ska bli supertrevligt.
Jag träffar inte Wikander släkten lika ofta nu för tiden och det är faktiskt lite tråkigt.
Men imorgon ses vi allihop iallafall och det ska bli jättekul.
Nu är snart fredagsmyset slut för idag.
Jag ska försöka lägga mig i tid ikväll...en arbetsdag tar ut sin rätt.
Ha en mysig fredag allesammans.
Tillbakablick
Fick brev på posten idag.
Detta va det som mötte min blick när jag öppnade brevet.
Nu har tiden kommit.
Det är svårt att beskriva känslorna som väller upp när jag ser detta.
Det är nästan omöjligt att förklara med ord hur hela kroppen protesterar....in i minsta cell.
Bara själva ordet CYTOSTATIKA får mig att vilja kräka.
Min kontroll är inte förrän i April.
Det är lång tid tills dess.
Lång tid att behöva tänka och känna.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta faktiskt.
En del av mig vill ju bara leva som vanligt.
En annan del vill gå till botten med känslorna....bearbeta dom...,igen.
Det är så mycket jag vill göra, uppleva...känna.
I vilken ordning ska jag göra allt.
Vad är viktigast....här och nu.
Lava och Nova har varit krassliga nu ett tag.
Lava Kräkte igår och hade feber men idag är hon feberfri.
Nova har sin tråkiga förkylning.
Hon sover inte bra för tillfället,
När hon sover dåligt betyder det att jag sover dåligt.
Så med andra ord så hoppas jag att förkylningen är long gone till imorgon.
Vi ska kurera oss idag och bara mysa i soffan....visualisera oss friska.
Det känns som vår i luften.
Det kliar i fingrarna just nu.
Jag vill bara åka och handla en massa blommor.
Göra det fint på baksidan.
Jag längtar så så mycket till sommaren...till värmen.
Nu blir det Soffhäng för oss.
Ha en mysig onsdag allihop.
Baka baka liten kaka
Varför ska man inte baka en liten kaka så här en måndag.
Jag och flickorna kämpade och slet med denna så härliga kaka ( lite småljug eftersom det va en färdigsmet haha).
Lava tyckte att vi skulle fira att lovet hade börjat.
Det va väl inte helt fel.
Nu är kakan uppäten och vi är mätta och trötta.
Jag funderar på om jag ska lägga mig i ett varmt bad.
Jag behöver lite avslappning känner jag.
Har just nu en inre stress och den verkat ha bestämt sig för att stanna.
De senaste nätterna har varit jobbiga, inte mycket sömn.
Det påverkar ju givetvis min mentala balans.
Det är visserligen inte svårt att rubba den nu för tiden.
Många funderingar om saker och ting som händer runt omkring mig.
Vad kan jag göra?
Vad bör jag göra?
Vad är rätt och vad är fel?
Ska jag ta samtalet eller låta bli?
Bara jag har svaren.
Den 6 mars börjar närma sig.
Jag ser fram emot den dagen otroligt mycket.
Nu tänker ni nog "men vänta nu, hon fyller ju år den 7 mars?" Och ni har helt rätt.
Men det är inte min födelsedag jag syftar på.
Jag åker till Lydiagården då.
För er som inte vet så är Lydiagården en slags retreat.
Just den veckan som jag ska dit så är det UNG CANCER som är i fokus. Bara personer upp till 30 år som har genomgått en botande behandling mot cancer får vara där då.
Jag har väldigt höga förväntningar på denna veckan.
Jag vill prata.
Jag vill lära mig.
Jag vill lyssna.
Jag vill njuta av total stillhet.
Eftersom min 1 årskontroll närmar sig är detta precis vad jag behöver.
En vecka av reflektion och återhämtning.
Jag får förhoppningsvis lära känna andra som gått igenom det jag gjort/gör just nu.
Jag kan kanske få lite tips om hur man hanterar känslorna som väller över från tid till tid.
Bara att få vara med liksinnade kommer nog göra mig gott.
Imorgon är det träning och sen jobb på agendan.
Jag börjar få abstinens nu, har inte tränat på några dagar nu.
Halsen är lite tjock så egentligen borde jag väl ta det lugnt.
Men imorgon är det body balance och det är relativt lugn träning.
Sen efter det passet så kör jag nog 1 timme powerwalk.
Nu säger jag god kväll!!
John Blund lär komma tidigt ikväll.
Lite bilder från gårdagen.
Kvällen på Pinchos va över förväntan.
Maten va jättegod och hela konceptet va suveränt.
Det ska bli jättekul att ha min födelsedagsmiddag där.
Då va det dags
Ikväll ska bli riktigt roligt!!
Hej svejs!!!
Kalas + middag
Nu börjar det närma sig.
Kl 16 ska jag befinna mig i Viken och fira dom bästa ❤️
Romina, Rickard och Jenny närmare bestämt.
Eftet kalaset ska jag bege mig in till stan för en tjejmiddag med kära vänner.
Tyvärr så förstör vädret en del.
Jag tittade ut innan och såg snöflingorna segla ner till marken.
Nu får det gärna räcka med vinter för min del.
Men jag önskar er en underbar lördag.
Må solen lysa upp och värma er tillvaro.
Äntligen fredag
Verkligen så skönt!!
Sov länge idag....eller gick rättare sagt och lade mig igen efter att jag lämnat Lava på skolan.
Nova tittade på barnprogram så jag passade på och sova ut.
När jag väl gått upp så åkte vi iväg till väla.
Vi köpte alla presenter som va med på listan sen åt Nova lite lunch.
Nova suktade efter en cheeseburgare.
Vi hade en riktig mysig shoppingtur på väla.
Det är så roligt när man får lite egentid med varje barn var för sig...det behövs verkligen.
Mer tid till funderingar och filosofi.
Nova provade lite olika mössor.
Det blev dock inget köp....hon tyckte att hon redan hade så många mössor hehe.
Jag älskar denna tjej så så mycket.
Hon är en liten surbobbe ibland men ack så älskvärd.
Hennes funderingar om livet och allt vad det innehåller gör mig så stolt.
Vad hade jag gjort utan mina två flickor.
Här sitter dom och ritar i sin nya pysselbok.
Nu ska jag mysa ett tag till med flickorna innan det är dags för läggrutinerna.
Hej hej!!!
Jobb
Ja hur går det nu att köra buss?
Jo från och till går det bra.
Jag är trött som bara den efter ett litet enkelt pass bara.
Nästa vecka ska jag gå upp i 50%...vet inte riktigt hur det ska gå med tanke på hur trött jag är nu.
Men jag ska inte måla fan på väggen...det kommer säkert att gå bra.
Det är fortfarande många frågor....tyvärr måste jag säga.
Jag trodde det skulle ha lagt sig vid detta laget...men fel hade jag.
Jag hämtade barnen efter jag slutat ikväll.
Viktor skulle spela innebandy så jag passade på och sno hem våra små prinsessor.
Imorgon är jag ledig.
Då är det barnens dag.
Jag har saknat dom galet mycket nu de senaste dagarna,
Så imorgon ska jag ha Nova hemma från dagis.
Vi ska handla lite presenter.
Den när Lava slutar skolan så får vi se vad vi hittar på.
Men på kvällen är det....fredagsmyyyys!!
Just nu är det mycket som händer runt omkring mig.
Många problem som korsar min väg.
Jag försöket att bearbeta dom...men ibland känns det övermäktigt.
Ibland känns det dom att allas problem vilar på mina axlar.
Jag har inte alla svaren...tyvärr.
Jag kan lyssna på dig...men jag har inte lösningarna på dina problem.
Det är bara DU som kan hitta lösningarna.
Svaren finns inom dig.
Jag har väldigt lätt för att engagera mig alldeles för mycket i saker som jag egentligen inte behöver bry mig om.
Det gör ibland att jag mår dåligt.
Jag tar på mig andras problem och gör dom till mina.
Jag har insett att jag måste sluta med detta.
Jag kan som sagt lyssna på dig....men det är oxå allt.
Tiden räcker inte till.
Jag hinner inte med allt jag vill göra.
Jag vill träna.
Jag vill träffa vänner och familj.
Jag vill vara med barnen.
Jag måste jobba.
Hur ska jag få tiden att räcka till?
Jag kanske inte hinner träffa alla så mycket som jag vill...är det okej?
Jag kanske inte kan träna 5 ggr denna veckan...är det okej?
Jag kanske är för trött för att ringa tillbaka när jag kommit hem...är det okej?
Är det okej???
Jag behöver er välsignelse...annars kommer detta att bli svårt.
I tisdes va jag och fick min spruta.
Jag frågade Annika när jag skulle få min tid till 1 års kontrollen.
Hon tyckte det va konstigt att jag inte redan fått den.
Men hon skulle prata med Martin och se om han kunde fixa tiden.
Jag känner redan nu stressen komma ikapp mig.
Frågor börjar dyka upp i huvudet.
Jag vill bara att det ska vara över.
Jag inbillar mig att bröstet känns konstigt.
Jag känner frenetiskt varje gång jag duschar...är där nåt??
Samma känsla som jag hade för ett år sedan....den är tillbaka.
Jag tvingar mig själv att vara logisk.
Det är bara mina hjärnspöken ju....visst är det??
Mina drömmar handlar mer och mer om cellgifter och mörker.
Men det är snart över.
Jag behöver bara få ett OK....jag är fortfarande frisk.
Jag behöver få ett papper där det bekräftar det jag som jag så gärna vill veta....att jag är ren.
Väntan är värst!!!
Jag ler inombords....jag borde vara van vid detta laget.
Senaste året har handlat om en evig väntan.
Väntan på besked.
Väntan på operation.
Väntan på cellgifter.
Väntan på biverkningarna.
Väntan på att allt ska vara över.
Prover.
Prover....och lite mer prover.
Sen väntan.
Nu är jag där igen.
Men det löser sig....det gör det alltid.
Nu ska jag fokusera på mina små älsklingar.
Imorgon är det vår dag.
Imorgon är det kärlekens dag.
Jag hatar!
Jag hatar!!
Jag hatar ljudet av burken som öppnas.
Jag hatar din röst och hur den förändras.
Jag hatar din blick när dimman tagit plats.
Jag hatar ditt sludder, inget blir sagt.
Jag hatar klumpen i magen som nu börjat gro.
Den griper tar med sina fasansfulla klor.
Det lilla barnet i mig gråter och ber.
Snälla, snäll drick inte mer.
Jag hatar det faktum att ljudet ljuder igen.
Jag hatar det faktum att jag bryr.....än.
Jag hatar att alltid veta och aldrig kunna säga.
För jag vet att du aldrig skulle lyssna.
Jag hatar hur det har format mitt liv.
Alla dessa murar och jag skriker "riv".
Vad händer om jag släpper kontrollen?
Faller jag då djupt ner i avgrunden?
Jag hatar.
Jag hatar verkligen.
Jag hatar dig.
Men jag älskar dig.
Därför gör det så ont.
Därför gråter jag.
Du tittar på mig med ostadig blick.
Du ser mina rödgråtna ögon.
Och ljudet av att en burk öppnas ljuder igen.
Jag hatar.
Och hatar.
Tills hatet tar slut.
Men när hatet tar slut så gör oxå kärleken det.
///Bella
Håret växer...
Fira kärleken
Idag fyller min älskade syster år och jag vill passa på och säga Grattis och önska henne en fortsatt underbar dag.
Idag är oxå kärlekens dag.
Valentines Day.
Det som slår mig är hur otroligt enkelspåriga vi människor är.
Varför ska man vänta till ett speciellt datum för att visa kärlek?
Varför kan vi inte göra det varje dag?
"Ja, men då blir det inte så speciellt?"
Men vaddå!!! Det är väl klart att det blir speciellt.
Kärlek och handlingar gjorda av kärlek är alltid speciella.
Det behöver inte vara något storslaget.
Det kan vara en liten lapp på bordet som önskar dig en bra dag.
Det kan vara en skön massage på kvällen.
Det kan till och med vara en sån enkel sak som en extra lång kram.
Visst!! Det är trevligt med en bukett blommor och choklad...men det slår inte den vardagliga kärleken.
Det är den som ger oss styrka och inspiration till att fortsätta ge av oss själva.
När vi vet att den andre uppskattar våra gester så fortsätter vi glädjeligen.
Nej! Vi behöver inte den här kommersiella dagen.
Butikerna behöver den hehe.
Men om du vill köpa 10 rosor till din älskade så absolut ska du göra det.
Kom bara ihåg den underbara känslan när hon/han ser rosorna....så kommer nog insikten till dig oxå.
"hmm, varför gör jag inte detta oftare?"
Sluta tänk och bara gör det ❤️
Nu ska jag dricka mitt te och titta på den bästa filmen nånsin.
American History X på 12:an kl 22.00.
Hoppas jag håller mig vaken men det borde inte vara några problem hehe.
Imorgon är det jobb....wish me luck!!
Mellolördag
Då va det dags igen.
Chipsen va framdukade.
Bubbelvattnet brusade i glasen.
Ljudet på tvn höjdes en aning.
Mello.
Sara och barnen va här och underhölls av skönsång.
Det va ganska intensivt hehe.
Alla barnen, uppjagade av varandra.
Bella har fortfarande lite svårt för dessa underbara energiknippe.
Dom var för sig är myspys...MEN sätt dem tillsammans i en stor soffa....så händer det grejer.
Antar att det som allt annat är en träningsak.
Nu känner jag hur Tabletten börjar verka.
Det tar sakta men säkert över min kropp.
Tankarna går trögare, luddet fyller huvudet.
Det har varit en lång dag idag.
Nu ska jag avsluta den på bästa sätt.
Ligger under täcket i soffan.
Snart ljuder tonerna från Ewan McGregor och Nicole Kidman.
Ni vet väl filmen!?
Tänk efter.
Om ni vet måste ni skriva det...please!!!
God natt!!!
Underbara sol!!
Fredag
Idag ska jag träffa Linn och Sandra över lunch.
Det sks bli supertrevligt, vi gör det alldeles för sällan.
Det blir ingen träning idag...ont ont i kroppen fortfarande så jag får ta det lite lugnt.
Pappa va här över en kopp kaffe igår, skönt att få prata lite.
Vi har gått igenom samma saker så det är en trygghet att prata med honom.
Han förstår vad jag menar när jag säger att jag har haft en dålig dag, att jag har en massa "ludd" i huvudet.
Vilken strålande sol som dök upp när jag var på väg hem från Lavas skola.
Åter igen så kände jag energin flöda.
Jag blev mer vaksam på allt runt omkring mig.
Daggen som hade frusit på grässtråna.
Gråsparven som kvittrade och sjöng.
Doften av morgondagg.
Ja jag vet det låter flummigt men...då får det vara det.
Det är en underbar känsla.
Va och inhandlade frukt igår...mums mums!!
Medan jag va och handlade och barnen va på gympan så lyckades jag tappa min bilnyckel.
Musik i öronen och smådansandes så har den trillat ur min ficka.
Resultatet blev att vi fick gå hela vägen hem.
Sen fick jag ta en joggingtur tillbaka med reservnyckeln.
Väl framme vid bilen såg jag att någon satt en lapp i dörren.
"Jag hittade din nyckel, ring mig"
Snacka om att jag blev glad.
Det va en äldre man som hittat den....jag körde dit och hämtade den sen va det bara hem igen.
Underbart att eldsjälar fortfarande existerar.
Ha en underbar dag alla vänner!!
Inre frid
Hitta ditt inre lugn.
Lyssna på vad hjärtat vill säga dig.
Andas in kärleken och andas ut allt det som är dåligt i ditt liv.
Låt ingen stjäla din energi, ditt ljus.
Allt kommer bli bra.
Visualisera hur du vill att ditt liv ska bli.
Se det i ditt inre och universum kommer ge det till dig.
Karma.
Livet fortsätter
Va och jobbade idag.
Klumpen i magen va fortfarande där.
Illamåendet hälsade mig välkommen när jag klev innanför dörrarna.
Körningen gick bra, lite huvudvärk mot slutet bara.
Jag hade min kära kollega med mig så jag kände mig ganska lugn ändå.
Fortfarande ställer jag ganska höga krav på mig själv...måste lära mig att hitta en balans.
Jag frågar mig själv:
När kommer detta bli bättre?
När kommer det att ta slut?
Den dagen då jag kan släppa kontrollen...då ändras allt.
Mitt kontrollbehov har förstört så mycket i mitt liv.
Det har givit mig så mycket ångest alla dessa år.
Varför slutar jag inte då?
Det är en svår fråga.
Det är ett destruktivt förhållande.
Samtidigt så lever vi i sympios.
Det är mitt kontrollbehov som har tagit mig dit jag är idag.
Det är på samma vis positivt som negativt,
Jag vill och inte vill släppa det.
Dom gångerna som jag försökt att leva "on the wild side" så har den välbekanta känslan infunnit sig.
Den sätter sig i magen och knyter till.
Det slutar med att jag dubbelkollar och trippelkollar allt.
Jag börjar städa ologiskt sent och frenetiskt.
Jag planerar in min vecka, nästa vecka och veckaB efter det.
Jag tar bort allt spontant i mitt liv.
Sen isolerar jag mig....från allt och alla.
Det är mitt fängelse...min last.
Det är min drog som jag så hungrigt strävar efter endast för att försvinna längre och längre ner i avgrunden.
Jag vill ta kontrollen över....ja kontrollen så att säga.
Det viktigaste är nog bara att ta ett steg i taget....i rätt riktning.
Jag vet att jag inte är ensam om detta, tillsammans ska vi klara det.
Lev i nuet...det är en konst.
Kvällens middag.
Gårdagens fetaostsallad med bulgur.
Tänk på vad du stoppar i din kropp.
Va snäll mot magen.
Ät med sinnet lika mycket som med munnen.
Träningen idag gick över förväntan.
Mina ben darrade och armarna värkte när passet va slut.
Imorgon väntar nog en fin träningsvärk.
Jag är så otroligt glad att jag började träna.
Min energi, min hälsa har förbättrats så mycket.
Jag mår riktigt bra, min kropp mår riktigt bra.
Vår kropp är gjord för att arbeta, för att svettas, för att anstränga oss....det är därför vi mår så bra av det.
Lyssna på din kropp, ge den vad den behöver.
Nu ska jag försöka sova...så god natt!!
Sov så gott
Natten kallar.
Mörkret är inbjudande.
Ögonen är trötta men kämpar ändå för att hålla fokus på TVn.
Barnen och jag tittade på första omgången av Melodifestivalen.
Det va roligt att dela den glädjefyllda upplevelsen med dom.
I vanliga fall håller jag på med nåt annat medan dom tittar på film, det är inte ofta jag finner ro att sitta ner med dom i soffan.
Men nu gjorde jag det.
Vi snaskade på chips och sjöng med i låtarna.
Lava och NOBS stod framför tvn och dansade medan jag klappade händerna och hejade på.
Nu sover dom gott och jag ska strax göra detsamma.
Jag har varit lite krasslig nu de senaste dagarna.
Kännt mig febrig och vaknat svettig flera ggr under natten.
Nu vet jag varför.
Jag har antagligen fått tillbaka min urinvägsinfektion.
Jag har haft det så många ggr nu så jag vet exakt hur det känns.
Så med andra ord är det tranbärsjuice i mängder som gäller för tillfället.
Behöver jag påpeka hur otroligt trött jag är på detta.
Imorgon är det simträning med flickorna.
Jag har vilodag från träningen imorgon....kroppen behöver vila upp sig inför bodypumpen på måndag.
Då kör vi en nu vecka.
Allt gick förresten bra i fredes...på jobb alltså.
Jag hade fortfarande ont i magen och lätt illamående...men det flöt på bra.
Så jag ser fram emot veckans jobb.
Ljudet från tvn dämpas en aning.
Alla ljusen har slocknat...brunnit ner.
Jag känner mina andetag...lyssnar på dem.
Dom söver mig.
Det rytmiska dunkandet i mitt bröst likaså.
Jag känner att jag lever...sen glider jag in i drömmarnas värld.
Minnen
Ögonen tåras.
Halsen snörs ihop.
Jag blundar och tänker tillbaka till den tiden.
Jag vill stanna tiden, återvända.
Allt var så enkelt då.
Jag saknar den tiden.
Det är det som är det fina med minnen.
Dom kommer alltid vara med dig, i ditt hjärta.
Det enda du behöver göra är att blunda...sen är du där.
Återupplev dom där speciella dagarna.
Gå tillbaka till dagarna som va fyllda med skratt.
Njut av dem igen och igen och igen.
Nu ska jag blunda men inte för att minnas...jag ska hälsa på John Blund.
Jag har inte tagit nån tablett inatt, hoppas ändå på en god natts sömn.
Så god natt mina vänner!!
Sysselsättning
Sysselsätt dig så behöver du inte tänka.
Håll dig upptagen så känner du inget.
Men hur mycket du än gör, hur mycket du än ligger i....så kommer klumpen o magen fortfarande vara där.
Du måste ta emot och acceptera dina känslor...dina tankar.
Ångest är som att vandra på ett minfält.
Du vet aldrig vad som döljer sig under ytan...och minsta felsteg kan vara den utlösande faktorn.
Hur ska man då kunna bemästra den?
Jag är en person som lider (ja jag anser att det är ett lidande oftast) av kontrollbehov.
För att jag ska kunna ta kontrollen över den jobbiga känslan i magen...så måste jag vara i fullständig kontroll.
Men detta är ju helt omöjligt...eller hur?
Man kan inte ha kontroll på allt hela tiden.
Det är då tankekontroll är det vinnande konceptet.
Jag måste ta kontrollen över mina tankar och intala mig att mina rädslor endast existerar i mitt eget huvud.
Mina rädslor är bara tankar...inget annat.
Ibland känns det omöjligt.
Ibland känns det som en ond cirkel som aldrig tar slut.
Men sen så har vi dom dagarna då allt faller på plats, när lyckan i kroppen tar över.
Dom dagarna håller jag fast vid.
Dom dagarna behåller jag färskt i minnet.
Så att jag vet...att det vänder.
Sen om det tar 1 timme eller en dag eller till och med en vecka...så vänder det.
Det är en fyr ute på det svarta havet.
Den guidar dig hem...i säkerhet.
Jag sätter kurs mot det varma skenet...imorgon tar jag kontrollen över mitt skepp.
Då sätter jag kurs mot fyren, mot min trygghet.
Jag är övertygad om att det kommer gå bra.
Dålig start
Känslan i kroppen var bra, energisk.
Känslan va att jag skulle fixa detta, första dagen själv på jobb.
Allt kändes bra tills jag klev innanför dörrarna.
Magen knöt sig.
Illamåendet kom över mig.
Jag va tvungen att gå iväg.
Känslan som så klart uppfyllde min kropp innan va som bortblåst.
Den hade ersatts av en ångest som va svårt att erkänna.
Jag blev både förvånad och frustrerad över min plötsliga känslostorm.
Jag intalade mig själv att det antagligen är ganska normalt när det är första dagen tillbaka.
Jag gjorde misstaget att trycka undan mina känslor...istället för att erkänna dom.
Jag ville ju så gärna fixa detta.
Så jag tog min buss och påbörjade mitt arbetspass.
Magsmärtorna och illamåendet retade mig envist.
Jag fixar detta.
Jag fixar detta.
Mitt mantra höll mig någorlunda fokuserad.
Det höll ända tills jag körde sista turen tillbaka till hbg.
Helt plötsligt känner jag hur mina händer och fötter börjar domna bort, det sticker liksom i dem.
Sen kommer stickningarna till mina läppar.
Detta är en helt absurd känsla och jag visste inte varför den uppstod.
Jag blev ju givetvis rädd och försökte konsentrera mig på körningen och passagerarna.
Jag ville under inga omständigheter att passagerarna skulle märka något.
Halvvägs till hbg så känner jag tårarna bakom ögonlocken...det bränner.
Vill inte gråta här....vill inte.
Jag fortsätter köra.
Det blev bitvis svårare och svårare att andas...men jag bet ihop.
Jag bet ihop tills den sista passageraren klivigt ur bussen.
Efter det kommer jag inte ihåg så mycket.
På sjukhuset sa dom att jag hade fått en panikångestattack.
Men varför???
Jag mådde ju så bra.
Många saker förblir gåtor för mig...men en sak är jag väldigt klar över.
Jag vill aldrig mer under några omständigheter uppleva detta igen.
Detta är ett resultat av undanryckta känslor.
Det är en vulkan som efter många är av tryck bara brister.
Det är en jobbig och konstig känsla...att vara så sårbar.
När man i vanliga fall är den starka....sä rycks mattan undan och du faller.
På fredag har jag min nästa arbetsdag.
Jag är övertygad om att jag måste klara detta.
Jag varken vill eller kan gå tillbaka till sjukskrivning eller arbetsträning.
Jag vill gå framåt nu...inte bakåt.
Visst, detta va ett bakslag som hette duga...men jag tänker absolut inte ge mig.
Jag tänker komma till jobb.
Jag tänker sätta mig i bussen.
Jag tänker minsann fixa detta...jag måste det.
Det är mer än bara mitt ego som står på spel här.
Om jag inte fixar detta....hur ska jag då kunna vara stark när dagen kommer...och den kommer snart.
Dagen som jag tänker på är min ettårskontroll.
Det har snart gått ett helt år sedan den lilla knölen upptäcktes.
Jag kan inte ens försöka att förklara alla tankar och känslor som ständigt håller mig på halster.
Det är precis därför jag måste fixa detta.
Jag måste hitta nån typ av normalitet i mitt liv.
Då kan jag känna mig trygg, stark....säker i dessa absurda situationerna.
Jag vet att det är svårt att förstå...jag begär inte att ni ska göra det...men det är så jag känner.
Nu är det dags för mig att ta ett stort steg framåt.
Jag har bestämt mig.
Är jag rädd?...javisst!!
Kommer jag låta rädslan styra mig?...i helvete heller.
