bellabuss

Känslan i kroppen var bra, energisk.

Känslan va att jag skulle fixa detta, första dagen själv på jobb.

Allt kändes bra tills jag klev innanför dörrarna.

 

Magen knöt sig.

Illamåendet kom över mig.

Jag va tvungen att gå iväg.

Känslan som så klart uppfyllde min kropp innan va som bortblåst.

Den hade ersatts av en ångest som va svårt att erkänna.

Jag blev både förvånad och frustrerad över min plötsliga känslostorm.

Jag intalade mig själv att det antagligen är ganska normalt när det är första dagen tillbaka.

Jag gjorde misstaget att trycka undan mina känslor...istället för att erkänna dom.

Jag ville ju så gärna fixa detta.

Så jag tog min buss och påbörjade mitt arbetspass.

Magsmärtorna och illamåendet retade mig envist.

Jag fixar detta.

Jag fixar detta.

Mitt mantra höll mig någorlunda fokuserad.

Det höll ända tills jag körde sista turen tillbaka till hbg. 

Helt plötsligt känner jag hur mina händer och fötter börjar domna bort, det sticker liksom i dem.

Sen kommer stickningarna till mina läppar.

Detta är en helt absurd känsla och jag visste inte varför den uppstod.

Jag blev ju givetvis rädd och försökte konsentrera mig på körningen och passagerarna.

Jag ville under inga omständigheter att passagerarna skulle märka något.

Halvvägs till hbg så känner jag tårarna bakom ögonlocken...det bränner.

Vill inte gråta här....vill inte.

Jag fortsätter köra.

Det blev bitvis svårare och svårare att andas...men jag bet ihop.

Jag bet ihop tills den sista passageraren klivigt ur bussen.

Efter det kommer jag inte ihåg så mycket.

På sjukhuset sa dom att jag hade fått en panikångestattack.

Men varför???

Jag mådde ju så bra.

Många saker förblir gåtor för mig...men en sak är jag väldigt klar över.

Jag vill aldrig mer under några omständigheter uppleva detta igen.

Detta är ett resultat av undanryckta känslor.

Det är en vulkan som efter många är av tryck bara brister.

 

Det är en jobbig och konstig känsla...att vara så sårbar.

När man i vanliga fall är den starka....sä rycks mattan undan och du faller.

 

På fredag har jag min nästa arbetsdag.

Jag är övertygad om att jag måste klara detta.

Jag varken vill eller kan gå tillbaka till sjukskrivning eller arbetsträning.

Jag vill gå framåt nu...inte bakåt.

Visst, detta va ett bakslag som hette duga...men jag tänker absolut inte ge mig.

Jag tänker komma till jobb.

Jag tänker sätta mig i bussen.

Jag tänker minsann fixa detta...jag måste det.

Det är mer än bara mitt ego som står på spel här.

Om jag inte fixar detta....hur ska jag då kunna vara stark när dagen kommer...och den kommer snart.

Dagen som jag tänker på är min ettårskontroll.

Det har snart gått ett helt år sedan den lilla knölen upptäcktes.

Jag kan inte ens försöka att förklara alla tankar och känslor som ständigt håller mig på halster.

Det är precis därför jag måste fixa detta.

Jag måste hitta nån typ av normalitet i mitt liv.

Då kan jag känna mig trygg, stark....säker i dessa absurda situationerna.

Jag vet att det är svårt att förstå...jag begär inte att ni ska göra det...men det är så jag känner.

 

Nu är det dags för mig att ta ett stort steg framåt.

Jag har bestämt mig.

Är jag rädd?...javisst!! 

Kommer jag låta rädslan styra mig?...i helvete heller.