bellabuss

Jag vill inget annat än att bara ligga i soffan och känna ett lugn inom mig. 

Men just nu känns det svårt.

Hjärnan går på högvarv och trots det är jag inte mer effektiv....snarare tvärtom. 

Jag behöver hitta tillbaka till mitt fokus. 

All oro och stress runtomkring mig håller på att komma ikapp mig. 

Rör inget!! 

Träffa ingen! 

Tvätta händerna! 

Håll andan! 

Träna inte på offentliga gym! 

Tvätta händerna lite till! 

Behöver du verkligen åka dit? 

Är det verkligen nödvändigt? 

Nej! Usch! Detta får ta slut snart.

Jag har en trötthet som inte ger med sig.

Men ja, antar att det blir så ibland.

Jag måste bara försöka att inte ta på mig en massa saker....släppa det. 

Låt någon annan göra det. 

Jag tar på mig min gula, självlysande jacka och sen beger jag mig ut på en 2 timmar lång runda i mörkret. 

Jag PW:ar ömsom springer dessa två timmarna. 

Det är svalt i luften nu och svetten rinner utan problem längst med ryggen. Det pärlar sig i pannan och näsan rinner nästintill hela tiden.

Det bränner i benen, men det är en skön känsla.

I öronen spelas den ens motovationhöjande talaren efter den andra...pushar mig att öka takten, att springa lite fortare.

Och mitt i allt detta, så tittar jag upp. 

Himlen är full av stjärnor. Alltså inte så som det är inne i byn, inte inne i stan. 

Nej! Himlen är nästan svart och fylld av tusentals stjärnor. Jag blir nästan yr när jag tittar upp (jag försöker samtidigt hålla tempot uppe), men jag kan inte slita blicken ifrån dessa himlakroppar. 

Plötsligt ser jag ett stjärnfall, och ett till. 

Jag stannar till och bara insuper stunden. 

Ångan från min varma andedräkt stiger framför mig. 

Detta är en av de stunderna som jag känner mig som mest levande. Här och nu. 

Hela kroppen vibrerar och alla mina sinnen är skärpta. Mina ögon har vant sig vid mörkret och jag kan urskilja strecken vid vägkanten, dom guidar mig framåt och hindrar mig från att trilla ner i diket bredvid mig. 

Nångång ibland kommer en bil. Dom bländar mig med sina helljus och susar förbi.

Men ögonen vänjer sig fort igen vid mörkret. 

Jag kan inte sluta gå, kan inte sluta springa. En timme har gått och det är dags att vända och börja gå tillbaka. 

Det känns lite vemodigt för en stund. Jag är så långt bort. Men benen lyssnar inte på mig....dom fortsätter röra mig sig som om dom lever sitt eget liv. 

Många tankar tar plats, trängs i mitt huvud nu. Allt från jobb till mitt privatliv. 

Hur ska jag göra, hur vill jag göra....för att kunna leva det liv som gör mig lycklig. 

För egentligen är det väl det enda vi strävar efter...att få vara lyckliga. 

Med vårt jobb, våra barn, våra vänner, vår familj....men framför allt...med oss själva.

Jag vill vara lycklig....och i den stunden...när jag flåsade i natten ute på en ödslig väg...då var jag det. 

Konstigt kan man tycka, men så va det.

På onsdag tränar tjejerna igen, då ger jag mig ut igen. 

Jacka på....målet....att komma lite lite längre denna gång.

Nu har det kommit ännu en våg av Covid-19. 

Människor undanbeds att åka kollektivt och en rädsla har lagt sig som en dimslöja över allt och alla.

Så ser det ut nu.

Jag ber en liten tyst bön om att detta ska vara över snart. Tyvärr tror jag att detta kommer vara det nya normala snart.

Men hoppet är väl det sista som överger oss..eller? 

Allt rullar på annars, jobb, träning och barnen. 

Mitt sociala liv är väl lite knapert just nu...men ja, det blir väl bättre snart hehe.

Jag har haft mitt första lov nu. Eller ja, det blev två extra lediga dagar iallafall. Det va skönt. Jag har inte gjort speciellt mycket, bara tagit det lugnt, sovit länge. 

Om några timmar ska jag hämta upp tjejerna. Det är träning och Viktor har en hel del att packa nu inför deras flytt. Så jag tar tjejerna till träningen idag, så Viktor kan packa i lugn och ro. 

Igår var det Halloween. Vi har firat vid två olika tillfälllen. Första gången va förra fredagen i skolan. Vi spökade ut oss och det blev väldigt lyckat. Andra gången var nu i fredags. Vi hade lite firande på området. Även detta blev lyckat. Eftersom det är så oroligt som det är så valde vi att göra en spökrunda för barnen istället för att som skulle gå runt och knacka dörr. 

Ja här är bilder från båda tillfällena 😁 läskigt eller hur hehe.