Blandad kompott

Fåglarna tittar tillbaka på mig från tavlorna.
Jag sitter i sängen...känner efter.
Låter blicken svepa över det lilla rummet som nu ska bli mitt "hem" dessa 5 dagarna.
Jag vet inte riktigt vad jag känner.
Är det ensamhet?
Är det kanske rädsla?
Är det insikten om var jag befinner mig, varför jag befinner mig här?
 
Jag trodde det skulle kännas annorlunda.
Jag är inte alls som dom andra här.
Samtidigt är jag exakt som dem.
Deras smärta har oxå varit min smärta.
Deras öde var en gång oxå mitt öde.
Vissa bär ärren efter sin kamp medan andra så tydligt bär dom på insidan.
Jag tillhör den senare kategorin.
En känsla av solidaritet kommer över mig.
Känslan av sorg finns oxå där.
Den gör sig till känna när jag ser den den vackra kala hjässan.
Nu tillhör den inte mig, inte nu längre...men det känns ändå.
Jag lyssnar på konversationen bakom mig.
Den handlar om mediciner, diagnoser och biverkningar.
Jag går därifrån.
Vill inte riskera att bjudas in i konversationen....jag är inte där än.
 
Trots det uppenbara skälet till att vi är här så ler vi ändå.
Vi skrattar.
Ögonen glittrar till när vi hittar en gemensam faktor.
Blickarna vandrar från person till person....försöker lösa gåtan om vem just denna personen är.
Vem är du bakom namnet?
Det är en skrämmande, lustig och helt fantastisk känsla.
 
Imorgon fyller jag år.
Då blir jag ett år visare.
Min dag blir här, tillsammans med dessa människorna som jag inte känner.
Vet ni vad!!!
Det känns helt okej faktiskt.
 
 
 
 
Välkommen till Lydiagården.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0