bellabuss

ångesten tar vid nu. 

Jag va och lämnade blodprover nu precis och det kändes inte så bra. 

Sjuksköterskan som tog proverna frågade mig hur mycket jag hade kvar på behandlingen.

Jag svarade att jag skulle börja på Taxotere nu och hennes ögon blev ledsna. 

Hon berättade att hon hade blivit jättedålig av dessa cellgifterna. 

När jag hör detta så är det inte så konstigt att man blir nerstämd.

Jag började på kortisonet idag oxå och det va samma där, känslan va så jobbig när jag tog ut tabletterna och började räkna. 

Jag vill att detta ska vara över nu.

 

Följde med pappa till farmor och Arne idag.

Sorgligt att se vad ålderdomen gör med vissa. 

Förstår att pappa blir ledsen när han har varit där. Det är ju inte längre samma personer som sitter där. Demens och ålderdom förändrar människor. 

Men även när det är som sämst så får man ställa upp ändå. Även om det är jobbigt så är det det enda rätta att göra. 

Jag hoppas innerligt att jag alltid kommer ha den relationen jag har med min familj och vänner. Jag vill absolut inte sitta där ensam i en lägenhet på ålderns höst. 

Jag vill uppleva världen och allt vad livet innebär även när jag är 80 år. 

Jag vill kunna gå ut och gå, kunna träffa nära och kära även när kroppen säger NEJ!!

Känns bara som att vissa helt enkelt ger upp. Dom vill inte kämpa. 

Jag ska aldrig bli en av dom.

 

Nu ska jag trotsa det tråkiga vädret och gå ner till affären. 

Måste ut och röra på mig varje dag....även om det inte är nån lång runda. 

Man mår så mycket bättre då.

 

Önska mig lycka till.

Jag håller er uppdaterade om morgondagen.

 

Kram