bellabuss

Det är någon många saknar.

Det märks mer på vissa än andra.

Detta faktum kan göra mig väldigt irriterad, besvärad.

Men hur ska man kunna förmedla detta på ett bra sätt, det är frågan.

Ska man bara säga det rakt ut?

Ska man linda in det och hoppas att det går fram ändå?

 

Jag vet att vad som inte är ett så stort problem för mig kan vara en gigantiskt problem för dig.

Men hur ska jag kunna förhålla mig till det när jag brottas med helt andra saker, andra problem.

Hur ska jag kunna vara förstående när jag anser att ditt problem är ett så kallat lyxproblem? 

När jag kämpar med problem som hotar min själva existens....så pratar du om hur orättvisst det är att du får jobba ett extra långt arbetspass denna veckan.

Hur ska jag kunna förstå detta???

Jag vet att det säkert är jobbigt för dig...men är jag en dålig människa om jag inte förstår ditt problem.

Är det fel att jag tycker du fokuserar på helt fel saker?

Är det fel av mig att bli riktigt arg när du gnäller om dina "problem"....för det blir jag.

Vi lever i ett land som ger oss precis allt vi kan behöva.

Vi har så många skyddsnät när det gäller det mesta.

Ändå så är livet så orättvist enligt vissa...jag förstår inte.

Det är så sant det man säger:

En frisk person har många önskningar, en sjuk person har bara en.

 

Men jag måste väl lära mig att förstå...på nytt igen.

Det va lätt innan, svårare nu.

Kan inte riktig sätta mig in i alla situationer som beskrivs för mig.

Kan inte riktigt förstå var problemet är.

Men jag ska försöka.

Vill absolut inte framstå som en okänslig person, det är långt ifrån sanningen.

Jag skulle snarare hävda motsatsen, jag är känsligare än dom flesta.

 

Jag brottas dagligen med mina skuldkänslor.

Om det är någon som jag inte kan hjälpa eller om det är barnen som jag inte hinner med...dom finns där ständigt.

Det gör mig utmattad!! 

Sakta men säkert inser jag att det måste få ett slut.

Det är inte mitt fel att jag inte kan vara där för alla hela tiden.

Nånstans på vägen måste man säga STOPP.

Det är helt ohållbart i längden...jag förstår det nu.

Måste fokusera på det som får mig att må bra.

Det låter kanske egoistiskt...kanske för att det är precis vad det är.

Hela mitt liv har jag fokuserat på vad som hör alla andra glada och tillfreds.

Det har slutligen gjort att jag nästan drunknat i mina egna skuldkänslor.

Såg ni det?

Frågade ni hur jag mådde då?

Frågade ni mig om jag behövde hjälp?

Insikten svider sannerligen.

Men det är okej!! 

Jag tillät det, jag tillämpade det.

Hoppas ni kan förstå mig när jag nu säger att det är slut med det.

 

Min familj och mina vänner betyder allt i världen för mig.

Jag kommer alltid att finnas där för er.

Men just nu så går det inte, jag orkar inte brottas med skuldkänslorna mer.

 

 

Fia och barnen va här idag.

Alltid så mysigt att hänga med henne.

 

 

Det blev lite fika och lek.

Efter besöket så blev det matlagning.